Liknelseboken, Liknelseboken!

Jag ligger med febervärk i kroppen och gråter när jag läser de sista sidorna i Liknelseboken.
Det är en mycket förunderlig läsning, en riktigt stark läsupplevelse.

Och jag som egentligen har svårt för Per Olov Enquists berättelser. De har inte riktigt passat mig, de jag läst.

Men Liknelseboken väcker så mycket tankar i mig. kanske har jag helt enkelt blivit mottaglig. Snart ska jag formulera något i en recension, men så länge feberinfluensan har fäste i kroppen så blir det inga färdigtänkta tankar. Om några dagar så.

Riikka Pulkkinen Ett köns bekännelse – vilken Novellix-pärla!

En av de finanste sakerna med Novellix är att det är så enkelt att få upp ögonen för nya författarskap. Som nu i specialutgåvan med fyra nordiska författare.

Riikka Pulkkinen Ett köns bekännelse.
Vilken pärla!

Åkej, den nordiska fyran från Novellix kanske inte är jätteny. Men alla noveller står där i min bokhylla och väntar på det rätta tillfället, det där när man är mellan böcker och bara vill ha något litet. Som idag, när jag just läst ut Annakarin Thorburns Jag biter i apelsiner och inte orkar sätta igång med nästa roman bara någon timme innan Mello.

Ett köns bekännelse är så genial, på så många sätt, att jag genast vill läsa mer av Riikka Pulkkinen. NU!

Manligt, kvinnligt, könsroller, mediekritik, självkritik och allt skrivet med absurd och trevlig (haha) humor.

Läs!

Hur kan jag ha missat Jan Kjaerstads nya bok i höstas?

”Åh, kommer Jan Kjaerstad med ny bok i vår”, tänker jag när jag läser dagens intervju med honom i Svenska Dagbladet, googlar och finner att den recenserades i samma tidning 17 oktober 2012 med rubriken ”Lysande om läsande och liv”.

17 oktober 2012!!

Hur kan jag ha missat det? Förmodligen för att jag de två första veckorna i oktober manusarbetade och klippte om en dokumentärfilm och skrev de första kapitlen i en bok och inte hade tid med något annat än just det, knappt läste något alls, knappt pratade med någon annan människa än min man och mina barn.
Men ändå!
Jag har alltså missat att Jan Kjaerstad kommit med en ny bok som heter Normans område.

Och inte blir jag gladare när jag läser beskrivningen av Normans område på Atlantis hemsida:
”Kan litteraturen vara större än livet? Jan Kjærstads nya roman är en hyllning till litteraturens kraft och samtidigt en kärlekshistoria om en norsk förläggare som tappat känslan för goda manus och en svensk kvinna som semestrar i Norge. Författaren tillägnar boken alla läsare.”

Jag har inte bara missat en bok av Jan Kjaerstad.
Jag har missat en bok av Jan Kjaerstad som är en hyllning till litteraturens kraft och som tillägnas alla läsare!
Jan Kjaerstad, som skrivit en av de bästa böcker jag någonsin läst – Förföraren.

Nä, jag får väl ta tag i det här nu, tror jag…

 

Årets bästa böcker 2012: 10. Ingenting att ångra av Trude Marstein

I Ingenting att ångra av norska Trude Marstein får vi följa Vegard och Heidi under två dygn. De har varit tillsammans i fjorton år och har tre döttrar. När Vegard åker i förväg med döttrarna till sommarstugan, måste Heidi stanna kvar i stan för att jobba klart det sista innan semestern. Det är så hon säger. Men i själva verket ska hon träffa sin älskare Mikkel.

Ingenting att ångra är en högst obehaglig berättelse som genom otrohet som sätter fokus på vår samtids krav på den äktenskapliga relationen. Vad kan man egentligen förvänta sig av den människa man är gift med? Hur mycket gemensamt måste man ha för att fungera tillsammans? Hur mycket sex måste man ha?

Det finns många saker att vara lycklig över i Ingenting att ångra, men främst finns den med bland årets tio bästa böcker för sitt fantastiska stream of consciousness-berättande, där inre monologer varvas med faktiska händelser och texten blir två personers tankar om varandra som flödar fritt utan moraliska filter. Och det är då det blir riktigt bra, riktigt obehagligt och så ärligt att jag tappar andan.

Page 189 – Les choix de Nina Bouraoui

Jag har snöat in lite på Nina Bouraoui.

Idag hittade jag det här klippet på YouTube där Nina Bouraoui rekommenderar fem böcker:

Lite synd att man varken får se eller höra Nina Bouraoui, men intressant att se vilka böcker hon valt.

Det är bland annat Vägen, Dumskallarnas sammansvärjning och Madame Bovary samt två böcker som jag inte alls känner igen, men där författarna säkert är kända för fransmän: Annie Erneux och Hervé Guibert.

De två senare författarna är jag nu mycket nyfiken på!

Kvinnliga förebilder i litteraturen – minns Emma Harte!

Ibland så kommer man ihåg saker som varit djupt begravda i något minneshörn av hjärnan. Och det gjorde jag idag.

Barbara Taylor Bradford och hennes böcker om Emma Harte: Inte för vinnings skull, Håll drömmen levande och Endast det bästa.

Åh, vad jag älskade de böckerna när de kom. Miniserien för TV också!

Emma Harte är en riktig kvinnlig litterär förebild. Hon börjar med två tomma händer och bygger upp ett imperium. Näsa för affärer, men otur i kärlek är en bra sammanfattning av vad som händer. Emma gifter sig tre gånger, får massa barn och Inte för vinnings skull börjar med maktstridigheter och testamentsändringar när ett av barnbarnen får ta över imperiet och de andra blir sura över det. Ja, det var väl tant-snusk light. Utan själva snusket. Idag hade det hetat chick-lit.

Emma Harte-triologin publicerades mellan 1979 och 1988 och Inte för vinnings skull visades på TV 1984-85. Då hade jag precis blivit tonåring och var inne i en riktig läsperiod där böcker med tuffa kvinnliga karaktärer var jätteviktiga. Det var de där mellanåren när Anne på Grönkulla och Lilla huset på prärien var lite töntiga, men man ändå inte riktigt klarade av vuxenlitteratur. Idag känns urvalet av bra tonårslitteratur så mycket större, med författare som Jenny Jägerfeldt och Agnes Olsson. (Det finns fler än de, men ungdomslitteratur är inte min starka sida. Än.)

Men tack Emma Harte, för att du fanns då.

Så här börjar Zadie Smiths nya roman NW:

Så här börjar Zadie Smiths nya roman NW enligt en artikel i nätmagasinet The Millions.

”The fat sun stalls by the phone masts. Anti-climb paint turns sulphurous on school gates and lampposts. In Willesden people go barefoot, the streets turn European, there is a mania for eating outside. She keeps to the shade. Redheaded. On the radio: I am the sole author of the dictionary that defines me. A good line—write it out on the back of a magazine. In a hammock, in the garden of a basement flat. Fenced in, on all sides.”

Ett ännu längre utdrag från romanens början finns att läsa här på The Guardian som kallar boken ”a dazzling portrait of modern London”.

NW följer en grupp människor i ett fiktivt samhälle i nordvästra London, Leah, Natalie, Felix och Nathan, när de försöker bli vuxna. Eller som det står på Amazon.com: ”From private houses to public parks, at work and at play, their London is a complicated place, as beautiful as it is brutal, where the thoroughfares hide the back alleys and taking the high road can sometimes lead you to a dead end.”

NW är Zadie Smiths första roman sedan Om skönhet från 2005. Sju år sedan alltså. Inte undra på att hypen är ganska stor inför släppet i början på september. Och med rätta. Zadie Smith är en fantastisk författare.

Det luta nog att jag ganska snart kommer att läsa om Om skönhet. Som pepp.

 

 

Ska du bara läsa en bok, så ska du läsa: 1. Gör mig levande igen av Kerstin Ekman

”Hon sa att det stod i Krilon. Är det sant? Vad står de i de där böckerna egentligen? En hel mängd med samtal. Och att det är så viktigt med samtal.”

Samtalet är centralt i Gör mig levande igen. En kvinnlig samtalsgrupp som en replik till Eyvind Johnsons triologi om Krilon-gruppen. Då var den andra världskriget. Denna gång: kriget på Balkan.

I Gör mig levande igen finns kvinnor: Sigge skriver på en avhandling i litteratur, Kajan står med en insamlingsbössa för Bosniens kvinnor och barn, Ulla samlar in glasögon att skicka till Rumänien, Blenda sitter i en förort och lappar ihop ett antikt sidentyg, Sylvia letar efter kulturarvet under en källare i Gamla stan. Alla träffas de hos Oda, som samlar dem för att samtala.

Det är svårt att säga direkt vad Gör mig levande igen handlar om. De sju kvinnorna finns i en tid, där kriget på Balkan är fond, där främlingsfientligheten lurar, där vintern är mörk och aldrig tycks ta slut. Helt enkelt det Sverige som fanns i början på 90-talet. Vardagsrealismen bryts vid några tillfällen i drömska kapitel som ger ytterligare dimensioner till samhällskritiken. Det finns också en kriminalgåta som hjälper till att driva berättelsen framåt. En flicka som letar eftet sin försvunna syster.

Trots att det är kvinnors röster som hörs, vill jag ändå säga att det alltigenom inte enbart handlar om kvinnliga erfarenheter och berättelser. Kerstin Ekman tar tag i något mer allmängiltigt och djupare, så boken kan läsas av män också! Jag lovar!

Som jag förstått det hade Kerstin Ekman svårt att skriva den här boken. Läs mer om det här. Hon började på den, kom inte vidare, lade den åt sidan i några år innan hon tog tag i den igen. Hon har sagt i en intervju att den är ”nästan fem romaner i en och samma”.

Och Gör mig levande igen är inte en lättsam eller lättläst bok. Den krånglar sig. Det går inte heller att hitta några tänkvärda elle rillustrativa citat i den, för texten hänger ihop och meningarna kräver sitt sammanhang.

Men det är en bok som jag kan läsa om och om och om och hela tiden hitta nya saker i.

Ska du bara läsa en bok, så ska du läsa: 2. Förföraren av Jan Kjaerstad

Det är få gånger som jag blivit helt uppslukad, helt ivägsvept av en berättelse. Men Förföraren av Jan Kjaerstad var precis en sådan läsupplevelse.

Förföraren handlar om Jonas Wergeland, firad TV-stjärna, som kommer hem för att finna sin fru död. Är Jonas skyldig? För att ta reda på det måste Jonas Wergelands liv berättas från början.

Förföraren berättas inte av Jonas själv, utan har en allvetande och framträdande berättare som överdriver, som vrider till, som berättar som om allt vore lika viktigt, ner till minsta dyngskalbagge. Jag gillar tonen, den lätt raljerande, ironiska – min generations röst, språket, glädjen i varandet. Skröna, allegori, satir, vad vet jag?

”Vi kan lika gärna börja in medias res, som det heter, eller i vad jag skulle vilja kalla den stora vita fläcken, eftersom den stod för ett stycke land som Jonas Wergeland, sina äventyrliga resor till trots, var totalt ovetande om och som han skulle kämpa med att kartlägga under återstoden av sitt liv.”

Förföraren handlar bland annat om berättelser och hur de påverkar våra liv, kanske mer än vad vårt arv gör. I en dialog mellan Jonas och en karaktär som heter Axel Stranger, låter det såhär:

”- Du menar alltså att en människa kan förändras också därför att hon hör en viss historia?
- Just det. Livet kanske är att samla historier, sade Axel, att skrapa ihop ett arsenal av goda berättelser, så att man kan sätta samman dem på invecklade sätt, som ett DNA.
- Om du har rätt gäller det inte att manipulera generna, utan historierna i livet, sade Jonas.
- Det är inte ordningsföljden på basparen, på generna, man borde kartlägga, utan ordningsföljderna på historierna i ett liv, sade Axel. Och vem vet? Om man sätter ihop dem på ett nytt sätt, kan man kanske få ett annat liv.”

Ja, det var ett långt citat. Men Förföraren är full av påståenden som väcker funderingar. Den är den första delen i en triologi om Jonas Wergeland, där de efterföljande titlarna heter Upptäckaren och Erövraren. Jag har inte vågat läsa någon av dem än. Vill inte förstöra läsupplevelsen av Förföraren.

Feg? Moi? Javisst!

Ska du bara läsa en bok, så ska du läsa: 3. Kärlekens historia av Nicole Krauss

Kärlekens historia av Nicole Krauss är historien om ett löfte som kommer att hållas, om en berättelse på villovägar, om en förlorad son, om en gammal judisk man och en ung judisk flicka, vars liv vävs ihop trots att de möts först i slutet.

Och det är en bok som får mig att gråta varje gång jag läser den.

Ja, andra världskriget spelar en viktig roll. Den finns antingen som en skugga eller som ett ok, som i många judiska berättelser. Men framför allt är Kärlekens historia en berättelse om just kärlek. Och jag börjar av någon anledning alltid gråta av det stycket som börjar på sid 19 med ”Det var en gång en pojke.” Eller, jag vet precis av vilken anledning jag börjar gråta varje gång jag läser det stycket. Det är för att det är den finaste kärleksförklaringen jag någonsin läst. Och för att den sedan blir den sorgligaste kärlekshistoria jag någonsin läst. Det var en gång en pojke är en historia i historien som är kärnan i Kärlekens historia. Det kan jag säga i alla fall.

”Det var en gång en pojke som älskade en flicka och hennes skratt var en fråga som han ville ägna hela livet åt att besvara.” Det är en så obeskrivligt vacker mening. En av de vackraste! Äsch, nu började jag gråta igen. På riktigt, alltså. (Det är bara att fråga min man som fnissar lite åt mig just nu…