…”och författare som sågar recensenter”

På Litteraturmagazinet.se bloggar just nu författaren Sofia Hallberg. Under bloggrubriken ”Recensenter som sågar böcker och författare som sågar recensenter” bloggade hon igår om det där svåra som en författare kan råka ut för: att bli sågad av en recensent.

Igår handlade inlägget mest om kritiken mot Dan Browns senaste bok. Men den gamla konversationen mellan mig och Jonas Malmborg angående min recension av Fältöversten dök också upp längre ner i blogginlägget.

Jag tycker det är kul att det samtalet mellan Jonas Malmborg och mig fått liv igen, för jag tror på ett öppet samtal om yrkesroller, läsning och författande. (Läs mer om mitt tack till Jonas Malmborg här.) Jag tror fortfarande på tanken att författaren ger sin bok till läsaren som en gåva och att varje läsare gör sin egen tolkning. Det förhållningssättet betyder att min läsning inte är den enda rätta. Men det betyder samtidigt att författaren inte har tolkningsföreträdet till sin berättelse.

I Sofia Hallbergs blogginlägg finns också en hänvisning till Sara Starkströms bok Game Girl. Jag har inte läst den, men blir nu väldigt nyfiken på den, och på den Poesi-kamp som recensionerna verkar ha gett upphov till.

Jaha, jag har visst en ”populär illusion om ‘texten i sig’”, tycker Lyra Ekström Lindbäck

Minns ni debatten om den nya kritikerrollen? Eller har den slukats av andra kulturdebatter?

Nu har i alla fall Lyra Ekström Lindbäck skrivit en slutreplik i ämnet, där hon bland annat citerar mig (i sällskap med Annina Rabe) så här:

”Fortfarande florerar populära illusioner om ”texten i sig” bland kulturskribenter och författare. Annina Rabe skriver till exempel i Svenska Dagbladet (25/3): ”men när det väl ska skrivas är det ändå bara kritiker och verket kvar, ansikte mot ansikte”. Annika Koldenius i Borås Tidning (27/3): ”verket måste alltid stå i centrum, för sig självt, oavsett med vilken teknik det förmedlas och i vilket sammanhang det presenteras”.”

”Populär illusion om ‘texten i sig’”?
Jag vet inte jag.
En illusion är  en falsk uppfattning av verkligheten (enligt Wikipedia).
Jag tycker inte att jag har en falsk uppfattning när jag menar att text, ord, meningar, vad man nu vill kalla det, är författarens sätt att berätta.

Jag har fortfarande ändå en stillsam, men i Lyra Ekström Lindbäcks omodern, inställning till att det är författarens berättelse (text, ord, meningar, vad man nu vill kalla det) jag recenserar, inte omslaget, typografin eller storleken på boken. Skulle jag recensera en nyutkommen titel som ljudbok eller läsa den på platta, skulle det fortfarande vara författarens berättelse (text, ord, meningar, vad man nu vill kalla det) jag recenserade och inte rösten på uppläsaren eller ljusstyrkan på skärmen på plattan.

Däremot så tycker jag man borde fundera på boken som artefakt i det nya mediesamhället. En digital ”bok” har helt andra möjligheter att förstärka en läsupplevelse än pappersvarianten. Det finns möjligheter att länka i texten, att göra animeringar eller att boken vid vissa sidor börjar spela en låt så att boken får ett soundtrack. Den här presentationen från us two såg jag på konferensen Media Evolution för nästan två år sedan, på engelska hette presentationen så här: ”A sneak peek of future media formats: Papercut, a publishing platform offering multi-sensory reading experiences for iPad users”.

Jag vet inte hur us two arbetat vidare med idén, men visst är det intressant?
Och frågan: hur ska litteraturkritikerna recensera  en sådan bok?

 

 

 

Läser Norstedts litteraturmagasin Album och funderar på mina favoritkaraktärer

När jag var på bloggträff på Norstedts tidigare i veckan, så fick vi – utöver goodiebagen – ta med oss något från bokhyllorna. Jag tog med mig Norstedts litterära magasin Album (som jag när en hemlig dröm om att få vara redaktör för någon gång – det är ju nya redaktörer för varje nummer – och kanske göra ett temanummer om erotiska skildringar i skönlitteraturen?).

Detta nummer av Album hade tema Karaktärer och hade Jenny Maria Nilsson och Therese Eriksson som redaktörer.

Vilken är din favoritkaraktär? Har du varit förälskad i nån karaktär? var två av de frågor som ställdes.

Jag har tänkt mycket på det efter att jag läst några av svaren. Jag har egentligen inte några favoritkaraktärer som jag minns och kan hänvisa till, utöver de jag läst om i unga år.

När jag var barn ville jag vara både Pippi, Madicken och Ronja Rövardotter. Senare beundrade jag Ayla hejdlöst i Jean M. Auels böcker Hästarnas dal och Mammutjägarna. Alla är de egensinniga, påhittiga och starka karaktärer. Och bra förebilder för en lika påhittig och egensinnig flicka.

Under de senaste tjugo årens vuxenläsning är det inte lika många karaktärer som fastnat. Kanske för att läshastigheten blivit högre – jag läser mycket mer som vuxen och det krävs verkligen att en karaktär ska sticka ut för att jag ska minnas den.

Eller är det helt enkelt så att barn- och ungdomslitteratur är mer benägen att skapa starka karaktärer för att nå sina läsare och vuxenlitteraturen mer benägen att skapa starka berättelser?

Bra samtal om erotisk litteratur på Norstedts

Igår var jag på bloggträff på Norstedts för att prata erotisk litteratur. Jag var inbjuden, liksom de andra, för att jag läst och bloggat om Fifty Shades of Grey och för att Norstedts nu ska ge ut en ny erotisk serie som de ville presentera: Sylvia Days Crossfire-serie. Vi var ungefär tio bloggare samt några representanter från förlaget.

Modererade samtalet gjorde Hannah Widell, och det gjorde hon mycket bra. Jag var verkligen imponerad av hennes proffsighet. Det var första gången Norstedts hade en sådan här bloggträff, och det var verkligen en bra idé att göra ett modererat samtal istället för ett mingel.

Det blev ett högt och lågt samtal, om olika aspekter på varför det är så vanligt med en dominerande man och en undergiven kvinna i dessa berättelser, vad man tänder på, hur irriterande det är med det PK-realistiska kondomprasslet hela tiden när allt annat i sexet är så orealistiskt fantastiskt och vad man ska kalla könsorganen.

Så blev det också många jämförelser mellan Fifty Shades of Grey och den nya titeln För dig blottad av Sylvia Day, där vi i stort sett enades om att Fifty Shades-trilogin var något bättre, men kanske enbart för att den kom först – nyhetens behag, helt enkelt.

Vi enades också om att Fifty Shades-trilogin gjort det rumsrent igen att läsa erotisk litteratur, efter förra vågen med erotiska skildringar som 9 1/2 vecka och tantsnuskböckerna som t ex Jackie Collins skrev. Kul, tyckte vi alla.

Hannah Widell – mycket proffsig moderator. Och så jag…

Replik till Lyra Ekström Lindbäck: Det är mångfalden av samtal som berikar i det nya digitala skönlitterära landskapet, inte mediet i sig!

Detta debattinlägg är också publicerat i Borås Tidning 27 mars 2013. 

Lyra Ekström Lindbäck sätter i lördagens debattext i DN Kultur stor tilltro till den nya digitala tekniken, kallar den en historisk omvälvning för skönlitteraturen och vill ha en diskussion om att kritikerns roll måste förändras i detta nya litterära landskap. Hon menar att den nya kritikern inte ska se valet av medium som något neutralt när denne diskuterar och läser ett verk. Jag tycker precis tvärtom: verket måste alltid stå i centrum, för sig självt, oavsett med vilken teknik det förmedlas och i vilket sammanhang det presenteras.Det som jag istället ser som det hittills viktigaste som digitaliseringen inneburit för kritikern, är att de litterära samtalen och verksamheterna idag sker på fler platser och att fler människor deltar. Det offentliga litterära samtalet är inte längre en envägskommunikation förbehållen litteraturvetare och kritiker, som har en viss syn på vad som är ful och fin litteratur, utan det sker samtal också mellan vanliga läsare – på bokbloggar, på sajter som Bokcirklar.se och En bokcirkel för alla, i Facebook-grupper och på Twitter. I dessa sammanhang sprids och diskuteras ett långt bredare utbud av litteratur än det som recenseras i dagstidningar och i kulturnyheter. Det finns fler möjligheter för en författare att nå sina läsare och för läsarna att nå varandra för storartade litterära samtal och det viktigaste för kritikern är att delta i detta samtal.Något annat som digitaliseringen gör är att avståndet mellan författare och läsare krymper. Fan fiction sprids och når fler läsare än vad de största förlagen kan drömma om för sina snyggt förpackade och redaktörskorrade titlar. Egenutgivningen gör att författare kan nå sina läsare direkt på nätet, på textivaler och mässor. Skrivarsajter som Kapitel1.se har en livlig diskussion om skrivande och litteratur och har en novelltävling där de bästa ska ges ut som e-bok.Bara för att kritikerna i de största medierna inte diskuterar dessa texter och textfragment, utan enbart recenserar litterära verk utgivna på förlag, såna som passerat flera gatekeepers som lektörer, redaktörer, förläggare, kulturredaktörer och kritiker, betyder det inte att det inte förs viktiga litterära samtal om dessa. Långt ifrån.

Kanske är det istället så att den stora historiska omvälvningen för skönlitteraturen snarare är att elitkritikerns och de stora förlagens tid är förbi. Att de framtida litterära samtalen och verksamheterna kommer att ske utan, dessa tidigare så viktiga, smakdomares inblandning.

Den nya kritikern måste närma sig dessa nya litterära forum med nyfikenhet och öppenhet. Det är mångfalden av samtal som berikar i det nya digitala skönlitterära landskapet, inte mediet i sig.

Erotisk trend i vår- och sommarutgivningen, tack Fifty shades of Grey!

Alla vill ge ut erotisk litteratur helt plötsligt.

Eller nja, kanske inte alla, men också de stora förlagen.

För i kölvattnet av succén med Fifty shades of Grey så har den erotiska litteraturen blivit, om inte rumsren, så i alla fall något som ges ut på helt vanliga och stora förlag och inte enbart av undergroundverksamheter som Vertigo eller imprints som Xstory (under Lind&co).

Norstedts följer upp Femtio nyanser av honom-succén med För dig blottad och  För dig sedd av Sylvia Day, som är de två första delarna i Crossfiretrilogin. Den tredje delen, För dig nära, ges ut i september. Norstedts kallar Crossfiretrilogin ”en ny generation erotisk litteratur”.

Albert Bonniers förlag satsar i sommar på titeln Secret – Det hemliga sällskapet av L. Marie Adeline, om servitrisen Cassie som ”introduceras för det hemliga sällskapet S.E.C.R.E.T. – där kvinnor hjälper kvinnor att förverkliga sina innersta erotiska fantasier”.

Jag vet inte riktigt om jag är lika nyfiken på dessa titlar som jag en gång var på Fifty shades of Grey. Jag tycker fortfarande att den bästa erotiska litteraturen ges ut på just Vertigo och på Xstory.

Intressant är dock varför Fifty shades of Grey blev en sådan succé från början.
Är det någon som riktigt undersökt den saken?

Var marknaden (dvs kvinnorna) redo?
Var det tack vare e-boken?
Eller var det helt enkelt så att det var helt tack vare Fan Fiction-möjligheten? Att den skapades i dialog med läsarna och att läsarna tänkte ”kan hon skriva så där, så kan jag också” och därför kände sig mer delaktiga i skapandet av berättelsen?

Jag undrar jag…

I can’t believe my luck! Fyndar de två senaste Hilary Mantel-romanerna på bibblan!

Sicken himla tur jag har! Både Wolf Hall och Bring up the bodies stod inne på bibblan när jag gick runt och strosade bland He-hyllorna idag (skönlitteratur på engelska, that is…).

Hilary Mantel har vunnit Booker-priset för båda romanerna, 2009 och 2012, vilket gör henne till medlem av en ytterst begränsad skara författare, bara två författare före henne har gjort samma sak – nobelprisvinnaren Cotzee och Peter Carey (har faktiskt ingen aning om vem det är) gjort.

Weyler förlag kommer att ge ut Wolf Hall på svenska i augusti 2013. Läs mer här.

Fast egentligen har jag svårt för historiska romaner. Det är bara ett fåtal som fångat mig, bland annat Flicka med pärlörhänge. Men jag är verkligen nyfiken på vad det är som gör att dessa två romaner vunnit Booker-priset. Därför lånade jag hem dem. Är de verkligen så bra som det sägs?

För att motverka vertikal integration: det nya sättet att köpa böcker på – direkt från det lilla förlagets hemsida!

Det har varit mycket prat på senaste tiden om det som kallas vertikal integration – dvs att vissa förlag äger hela distributionskedjan ner till försäljningsställena, och vad det gör konkurrensen och med utbudet för läsaren.

Idag har också Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius skrivit en mycket bra debattartikel angående detta på Dagens Nyheter debattsida: Ägandet i bokbranschen måste utredas ordentligt.

Så här skriver Gunnar Ardelius:
”Bonnier AB kontrollerar bokförsäljningen på Åhléns. På rean i augusti 2012 var 104 av 109 titlar utgivna av Bonnier AB.
2009 tecknade Bonnier ett exklusivitetsavtal med varuhuskedjan Rusta med innebörden att bara Bonnierböcker får säljas.
År 2011 köpte Bonnier AB Pocketklubben. En titt på dess hemsida i början av februari i år visar att klubben förvandlats till en distributionskanal för Bonnierböcker. Först under kategorin spänning hittar vi en enda bok – en bok av hundra – som utgivits utan Bonniers inblandning. Även de oberoende återförsäljare som finns kvar kan tvingas till konkurrenshämmande avtal av en dominerande aktör. Ett flagrant exempel är bokhandelskedjan Ugglan, som enligt avtal måste välja en Bonnierbok som ”Månadens bok” i tio fall av tolv.”

Dessa fakta är rent ut sagt horribla! Att jag som läsare får ett snävare urval av böcker att läsa. Att jag som läsare luras att tro att de böcker valts ut som ”Månadens bok” på något sätt skulle vara bättre läsning, när det i själva verket handlar om påtryckningar från ett förlag!

”Kan jag göra något?” Vill jag ställa mig och skrika från det högsta hustak!

Jo, som en liten protest har jag – för andra gången någonsin – köpt en bok direkt från det lilla förlagets hemsida.

Första gången köpte jag boken Äntligen vilse – om konsten att resa av Jörgen Ulvsgärd direkt från Walborg förlag. Då hade boken inte fått distribution via de vanliga kanalerna än, utan fanns bara att köpa på förlagets sida. (I alla fall som jag förstod det då.)

Idag har jag köpt Det parapornografiska manifestet av Carl-Michael Edenborg direkt från Ink bokförlag,  även fast den fanns att köpa på Adlibris.

Kanske det i framtiden också blir vanligare att köpa böcker direkt från författaren, via författarens hemsida eller via bokmässor och textivaler?

För så här kan vi läsare inte ha det, eller hur?

Bokmarknad i kris – hur blir det för oss läsare?

Idag har en endagskonferens om bokmarknaden ägt rum under namnet ”Bokmarknad i kris? Risker och möjligheter”. Konferensen var främst riktad till förlagsfolk, men jag hoppas att det också kan skapa viss debatt i resten av bokvärlden, dvs bland oss läsare.

Jag har följt konferensen på Twitter idag, under #bokmarknad.

@elib_se twittrade bland annat så här:
”RH: Det är inte en kris för läsandet eller berättandet eller boken, det är en kris för en affärsmodell #bokmarknad”

”RH” tror jag i detta fall betyder Richard Herold, förläggare på Natur&Kultur.

Jag tycker detta uttalande är otroligt intressant. För det handlar ju inte om att vi läsare måste läsa mer, utan om att förlagen måste hitta nya sätt att sälja böcker till oss läsare. Vi läsare måste vilja, inte bara läsa boken, utan också köpa den.

Och vad är det vi läsare ska köpa? Jo boken. Både för dess innehåll, men också för dess värde som artefakt.

Och då tänker jag på den presentation om framtidens bokhylla som jag lyssnade till på mediekonferensen MEG 13 för en dryg vecka sedan. Där spåddes en av framtidens trender vara extra snygga böcker, taktila, dyrare papper osv. Men vi ska också köpa boken för dess värde som statusmarkör. ”Jag är en sån som läser och har böcker i min bokhylla”.

Läs förresten också bokhandlarens egen blogg, Bokboxen, för insyn i hur det faktiskt fungerar i bokhandlarbranschen.

Billiga böcker eller hög servicenivå? Ja det är något att klura på för oss bokköpare.

Läs också Kristina Svenssons blogginlägg om konferensen här.

Jag gillar hennes avslut på inlägget:

”En enda föreläsare pratade om läsarna. Om bokbranschen är i kris så är det kanske detta som är anledningen. Vad sägs om att lägga lite mindre energi på att bekymra sig över Amazon och lite mer på dialog med läsarna?”

Varje roman borde ha ett soundtrack!

När jag läser romaner tänker jag ofta att det borde finnas en Spotifylista (eller en YouTube-lista för den som inte har Spotify) med låtar som antingen finns nämnda i romanen eller som bara skulle kunnas tänka passa till romanens innehåll.

Det kanske redan finns förresten? Bara det att jag har missat.
Eller så är det något för förlagen att ta tag i samtidigt som en ny titel lanseras: Romanens låtlista – ”för den ultimata läsupplevelsen!”

Den här låten finns i alla fall nämnd i Mikael Fants Vattnet i mars, eller det ÄR helt enkelt Vattnet i mars. Eller AGUAS DE MARÇO på portugisiska.

Lovely med bossa nova i en bokblogg är det i alla fall.