Vilken monumental käftsmäll att läsa Battle av Sara Villius!

Efter att ha läst och läst en helt galen dystopisk satir över Ryssland i en hel vecka (639 täta sidor, recension kommer snart i Borås Tidning) så tänkte jag: en liiiten, liiiten bok, med korta korta texter, som inte är ny utan gammal, bara för ren nöjesläsning.

Jag valde Battle av Sara Villius.

Det var ju en rejält monumental käftsmäll, det. Jag översköljdes av en total tonårsångest.  Och jag förstår en kollega som skrev på min Instagram när han såg den i min nylånade bibblabokhög: ”Alltså Battle… Kvalar lätt in på min topp tre över samtida svensk skönlitteratur. Inte för att dra upp förväntningarna.”

Ingen fara, kära kollega. Den var riktigt, riktigt bra läsning. Så exakt prosa, så tät. Så ångestladdad. Och med ett så tydligt perspektiv, oavsett berättare. Battle är en samling texter, upplevelser, där unga flickor och tonårstjejer berättar om saker som hänt eller sånt de funderar på. Faktiskt upplever jag Battle till viss del som ett svagt eko till Vanja Hermeles In som ett lamm, ut som en tigrinna.

Battle kom 2003. Jag har bara läst Sara Villius bok Sex innan, som kom 2008. Och visst, Sex var väl spännande, men jag var inte riktigt beredd på skärpan i Battle.

Låna på bibblan och LÄS! Jag vet att det finns ett Retrobibliotek i Huddinge, som lyfter fram böcker från 40-, 50-, 60- och 70-talen, men det är lika lätt att glömma bort de där fantastiska läsupplevelserna som finns bara tio år bak i tiden, de som inte riktigt hunnit bli klassiker än.

Och att Battle hittas på Borås stadsbiblioteks separata hylla för ”unga författare”, den som jag tidigare kritiserat för det omoderna sättet att kategorisera litteratur på (Daniel Sjölins böcker står där till exempel!), är en helt annan historia…

Bibliotek är ju ändå rätt fantastiska!

Jag tycker att det är rätt fantastiskt att jag kan gå in på mitt bibliotek och låna Burda-tidningar.

Jag har hela förmiddagen idag (och lite av kvällen igår) krupit omkring på golvet och kalkerat mönster ur Burda no 12/2012 – klänningar, byxor, blusar.

Jag gillar idén. Det är en fantastisk service. Jag undrar om det går att göra så på andra bibliotek i Sverige, eller om det är unikt för Borås eftersom Borås är en smart textilstad.

Jag sydde mycket kläder förr, när jag var student. Innan jag började jobba, fick barn och tiden blev knapp.

Förmodligen kommer jag nog inte hinna sy något nu heller. Men bara servicen att jag enkelt kan låna några Burda på bibblan får mig att vilja nåla och klippa.

Fast barnen har ju förvisso blivit större. Och jag kan ju inte läsa hela fritiden, kan jag? Det kanske blir en byxa i alla fall. Eller en tunika. Klippklipp.

Heja biblioteket!

Favorit i repris. Mitt allra första blogginlägg från februari 2008:

För ganska exakt fem år sedan började jag skriva inlägg i min nya läsdagbok på Bokcirklar.se, ett läsarcommunity som jag just då hade blivit medlem i.

Föga anade jag då att jag ett år senare skulle vara redaktör på Bokcirklar.se, eller att jag två år senare skulle debattera författar- och läsarmanifest, eller tre år senare säga på Bokmässan att bibliotekerier borde byta jobb eller att jag fem år senare skulle vara litteraturkritiker och ha en egen blogg.

Men så här skrev jag då:

”Att läsa tre böcker samtidigt… Nu gör jag det igen! Läser flera böcker samtidigt. Började med alla julklappsböcker samtidigt beroende på var i huset jag sitter och ammar… (Ja – man kan läsa och amma samtidigt, allt blir inte havregrynsgröt när man precis fött barn.) Paul Auster ligger i soffan uppe, Malmsten i soffan nere och Arne Dahl f.n. på makens sida av sängen… Den läser jag i smyg när han är på jobbet, eftersom det egentligen är han som läser den… Två barn sitter framför Evas funkarprogram, ett barn sitter och ritar och ett barn sover. Och här sitter jag… På återseende!”

Jo. Jag kunde läsa redan på den tiden… Lite nostalgisk blir jag nog allt.

Dagens bibblafynd: Läsandets kultur – slutbetänkande av Litteraturutredningen

Så stod den där i nyinkommet-hyllan på mitt kära bibliotek i Borås:

Läsandets kultur, också kallad slutbetänkande av Litteraturutredningen eller kort och gott SOU 2012:65.

Jag kallar den nog helst bara Litteraturutredningen.

Det är dryga 600 sidor offentlig utredning om litteraturens ställning som släpptes lagom till bokmässan för någon månad sedan.

Jo, det pratades om den då. Sen blev det tyst. Kanske tystnaden kom sig av den allmänna litterära boksmälla som branschen ofta drabbas av efter mässan, vad vet jag…

Men nu ska jag faktiskt läsa den och bilda mig min egna uppfattning, inte bara lyssna till andras.

Utredningens direktiv var att analysera litteraturens ställning, identifiera utvecklingstrender samt att lämna förslag på hur litteraturens ställning kan stärkas.

Jo, det kommer att bli spännande läsning.

Mitt grymma öde är väl inte en pornografisk bok! Skärp er, biblioteken!

Det här är en partsinlaga, det tänker jag inte hymla om. (För jag gillar Carl-Michael Edenborg.)

Men hur kan en roman om Händels liv, utgiven på ett stort etablerat förlag som Natur & Kultur, som fått fina recensioner i dagspress, vara så pornografisk att biblioteken inte tar in den i samma utsträckning som andra nyligen utgivna romaner?

Carl-Michael Edenborg skriver själv om vad han tror hänt hans roman Mitt grymma öde på sin blogg. Här är länk.

Kort sammanfattat: Mitt grymma öde kallas pornografisk i en recension och därför tas den inte in, enligt Carl-Michael Edenborg.

Jag tror att många kritiker läser Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde med porrglasögon för att det är just Carl-Michael Edenborg som skrivit den. Vilket är djupt orättvist mot romanens innehåll och mot att en människa alltid måste placeras i ett fack – en gång porrig, alltid porrig.

Jag jämför till exempel Mitt grymma öde med Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall, nyligen återutgiven av Modernista, och som jag kan låna på mitt bibliotek trots det snaskigt pornografiska innehållet. Där kan vi snacka porr!

Och var går gränsen mellan erotik och porr? På mitt bibliotek kan jag låna – av Carl-Michael Edenborg på Vertigo utgiven! – Markis de Sade och Berättelsen om O, två helt klart pornografiskerotiska romaner.

Jag är jättenyfiken på att veta hur biblioteken tänkt kring Mitt grymma öde.
Som sagt en av höstens stora romaner från Natur & Kultur.

Mitt grymma öde är värd ett bättre öde än 4 inköpta exemplar i hela Malmö kommun!

Ingen blir gladare än jag om allt detta inte visar sig stämma och anledningen i själva verket är att Mitt grymma öde är en dålig bok.

Vissa bokpaket blir man gladare för än andra!

Det kom ett vadderat kuvert med posten!

Vissa paket blir man faktiskt gladare för än andra. Överraskningseffekten kan ha ett finger med i spelet. Eller.. kanske snarare att någon bemödat sig med att ta fram två böcker, hitta ett vadderat kuvert, hitta frimärken, sätta på frimärkena på det vadderade kuvertet, signera böckerna, skriva ut en artikel, lägga de signerade böckerna tillsammans med den utskrivna artikeln i kuverten, hitta tejpen, tejpa igen det vadderade kuvertet, leta upp min adress, skriva den på kuvertet och hitta en postlåda att posta kuvertet i.

Vilket som helst av dessa ovannämnda arbetsmoment ligger det en ansträngning bakom. En tanke. En handling.

Jag är mycket glad och överraskad över innehållet i detta vadderade kuvert.

Vi sågs ju på Bokmässan, jag och Christer Hermansson. I vimlet på Park närmare bestämt. Vi hade ett mycket trevligt samtal om ditten och datten och kanske lite litteratur också. Bästa Nina Frid var med som sammanlänkning. (De är ju båda bästa bibliotekarier ju!)

För det är ju inte så att jag går fram till okända män på Park och ber dem skicka böcker till mig. Så är det verkligen inte.

Men det är nog därför jag blir så glad över överraskande vadderade kuvert.

Här är Sveriges bästa bibliotekarie Nina Frid!

Här är Sveriges bästa bibliotekarie 2012 enligt Svenska Akademien:

Här är prismotiveringen:

Fynd på Lysekils bibliotek!

Om det vore så att jag skulle stannat ännu fler dagar hos svärmor skulle jag ha lånat dessa böcker idag på Lysekils bibliotek:
Snusk av Alan Bennett och
Blå skymning av Joan Didion.

Men eftersom vi ska åka hemåt imorgon så blev det denna istället:

Den är för övrigt med på min lista på de 10 bästa svenska filmerna som någonsin gjorts, som jag bloggade om tidigare i år.

Så nu: filmtajm.

Låna skruvmejsel på biblioteket? Ja, visst!

”Oj, jag saknar en skruvmejsel. Då går jag väl till bibblan och lånar en!”

Jag gillar det här på något sätt. Att bibliotek kan användas till så mycket mer än att bara låna ut böcker, musik och film.

Det är forskaren Jonas Söderholm på Bibliotekshögskolan i Borås som sitter och funderar på det här med lån och bibliotek. Han har varit i Berkeley i USA, där det finns ett verktygsbibliotek som invånarna kan låna från, som en del av det lokala folkbiblioteket.

Och i förlängningen leder Jonas Söderholms resonemang till frågor om hållbarhet och samhällsutveckling. Kanske man kan låna många fler saker på lokala bibliotek än vad som finns idag? Som har nytta för det lokala samhället?

I Borås kan jag tänka mig, utöver verktygsbiblioteket, att kunna låna sömnadssaker, som
provdockor eller långa linjaler. Kanske trädgårdsredskap? En mandelkvarn?

Egentligen är det väl bara fantasin och viljan som sätter gränserna?

Bibliotekshögskolan fyller också 40 år i år. Följ jubileumsbloggen. Inte så livat under sommarlovet, men desto mer aktiviteter i höst.

Min breda bokhylla och Ingmar Bergmans VHS-dito – bredd och genuin passion!

Jag läser i dagens DN om Ingmar Bergmans VHS-samling i huset på Fårö och tänker direkt på min egen bokhylla – skillnaden mellan film och litteratur, skillnaden mellan fint och fult.

Ingmar Bergman var filmälskare. Han äskade film så mycket att han ville se allt. Alltså fanns allt i Bergmans filmsamling. Allt! I hyllorna fanns bland annat Ghost busters, Den vilda jakten på stenen, Strictly Ballroom, Terminator… Tillsammans med Michael Haneke, Kurosawa, Allen… Eller som det står i artikeln:

”Just bredden är fascinerande. Den vittnar på ett vackert vis om Bergmans högst genuina passion för film. Han älskade film och han var en hängiven storkonsument.”

”Bredd” och ”genuin passion” i samma stycke! Som att de inte kan vara utan varandra!

Jag älskar det!

Men. Försök nu att applicera samma meningar på en litteraturkritiker. Ja, byt nu ut ”film” mot ”böcker” i de ovanstående meningarna!

Inte?

Nej. Mången ”litteraturälskare” som jag stött på skulle aldrig tala om ”bredd” i sin genuina passion för litteratur. Där handlar det snarare oftast om tvärtom – har man passion för litteratur så pratar man uteslutande om passion för ”fin” litteratur och räknar inte in populärlitteraturen i den passionen. Man fnissar istället lite obekvämt vid namn som Läckberg, Kepler och Brown och säger: ”Nä, de har jag verkligen aldrig…”

Och återigen minns jag den uppskruvade stämningen bland många (men inte alla) bibliotekarier på ett seminarium jag deltog i på Bokmässan 2010, när jag visst tyckte att Liza Marklund hade en given plats på biblioteken. Var fanns ”bredd” och ”genuin passion” i samma anda där?

När Ingmar Bergman hade ångest och svårt att somna så tittade han på något lättsamt, avslöjar han i ett samtal med Woody Allen.

När jag är trött och har svårt att koncentrera mig läser jag Denise Rudbergs Elegant Crime-böcker, avslöjar jag i denna blogg till just dig.

Och om Ingmar Bergman kunde älska både James Cameron och Andrej Tarkovskij med bredd och genuin passion, så kan väl en litteraturkritiker (dvs jag) älska både Katarina Wennstam och Sara Stridsberg med samma bredd och genuina passion?

Eller är det omöjligt?
”Bredd” och ”genuin passion” i samma mening som ”litteratur”?

Jag hoppas inte det.