Lilla Debutantpriset – nu återstår det tuffa att välja en vinnare

I onsdags träffades jag och Peter Grönborg, dvs juryn för Lilla Debutantpriset, för första gången för att prata om de noveller vi läst.

Det blev ett intressant och stundtals tufft samtal. Om vad som karaktäriserar en bra novell, om vad som är en bra berättelse, om vad som är ett bra språk.

Några av novellerna var vi överens om. Andra noveller försökte vi övertala varandra om dess storhet.

Jag läser alltid noggrant när jag recenserar. Men jag tror jag har läst ännu noggrannare nu. Ett sånt ansvar att vara jurymedlem och utse en vinnare! Några av novellerna har jag läst gång på gång på gång.

Men jag och Peter enades till slut. I alla fall så mycket så att trettioen noveller blivit tre.

Nu återstår att utse vinnaren. Prisutdelningen är på kvällen den 21 februari, precis innan vinnaren av Borås Tidnings debutantpris avslöjas.

Juryarbete pågår. Obs! att det faktiskt inte är de tre vinnande novellerna som ligger på bordet.

Det är ju kampen mellan ont och gott som lockar i ungdomslitteraturen!

Nu har jag äntligen lyssnat ikapp Lundströms Bokradio!
I morse lyssnade jag på förra veckans avsnitt och i eftermiddags lyssnade jag på det senaste. Jag busspendlar ju mellan Borås och Göteborg och ofta läser jag ju , men ibland lyssnar jag också på radio: Godmorgon, världen!, Filosofiska rummet, Vetenskapsradion Forum, Kino, Nya vågen och så Lundströms Bokradio.

I det senaste avsnittet av Lundströms bokradio så ställs frågan varför ungdomsböcker har blivit så populära också bland vuxna:
Harry Potter, Twilight, Hungerspelen, Cirkeln osv osv. Cirkeln-författaren Mats Strandberg och Ada Wester, förläggare på Gilla böcker, försökte klura på frågan från sina respektive perspektiv.

Från mitt läsarperspektiv är det dock självklart att det handlar om kampen mellan ont och gott och vårt ständiga behov av den goda hjälten.

Visst har de nämnda böckerna alla magiska inslag. Det kan handla om framtidsvärldar, parallella trollkarlsvärldar, om häxor eller om vampyrer.
Men de magiska inslagen finns ju där för att lättare illustrera kampen mellan det onda och det goda.

De är vår tids folksagor helt enkelt.
En slags modern och sekulariserad variant av moralitet, om ni så vill.
Nu när vi inte längre tror på religionen som svar på allt, så finns i alla fall hjälten!

Kanske är det också därför deckargenren blivit så populär?
Som en slags vuxenvariant av kampen mellan ont och gott för den som inte gillar magiska inslag.
(Något jag faktiskt nämnde redan i min recension av Lars Keplers senaste bok Sandmannen.)

Frågan är inte varför vi vuxna har börjat läsa ungdomslitteratur, utan snarare varför vi behöver dessa berättelser om kampen mellan ont och gott just nu.
Ja, varför behöver vi den ursprungliga och förenklade berättelsen just nu?

Lilla debutantpriset: nu börjar mitt juryarbete

Nu har jag fått 31 noveller i två stora kuvert på posten och ikväll börjar jag mitt juryarbete som ny medlem i juryn för Lilla Debutantpriset. Läsa, läsa, läsa ska jag göra!

Lilla Debutantpriset är en novelltävling för ungdomar 16-20 år och bosatta i Sjuhäradsområdet. Priset delas ut av Borås Tidning på samma gala som det ”stora” debutantpriset. I år är det kvällen den 21 februari.

Jag är så jätteglad för att jag är ny jurymedlem och får läsa dessa ungdomsnoveller. Och jag känner ett stort ansvar att tillsammans med den andra jurymedlemmen, Peter Grönborg, läsa alla noveller noggrant och därefter utse en vinnare. Puh.

(Men det är så roligt. Jag har redan tjuvsneglat lite på några förstasidor och jag ser verkligen fram emot detta!)

”I promise, I’ll come back for you.”

Eftersom Michael Ondaatje kommer med ny roman på svenska i vår, så kommer jag att tänka på Den engelske patienten. Och så fastnar jag i klipp på YouTube: när de dansar den första dansen; när de ligger i sängen och han döper hennes halsgrop; när de kraschar med planet.

I och för sig kommer jag ofta att tänka på Den engelske patienten. Och egentligen har det ju inte så mycket att göra med Michael Ondaatje, utan enbart med Ralph Fiennes och Kristin Scott Thomas. Filmen! Deras rolltolkningar! (Jag glömmer gärna bort att berättelsen också handlar om Hana, Kip och Caravaggio; mitt minne är oerhört selektivt just när det gäller Den engelske patienten.)

Ja, jag har läst boken också. Men jag tvekade länge. Jag förstod att den inte alls skulle motsvara den filmupplevelse jag haft, gång på gång. Och dessutom hade jag hört att boken inte alls skulle vara lika bra som filmen. (En av få gånger det stämt, faktiskt.)

Boken The english patient är mer koncentrerad till Hanas och framför allt Caravaggios berättelser. Filmen fokuserar lika mycket på Greve Almasys och Katherine Cliftons kärlek. Och jag är verkligen nyfiken på vad som fick Anthony Minghella att förstå vilken fantastisk film det skulle vara möjligt att göra på Michael Ondaatjes bok och tänk att få vara med när han förstod att Ralph Fiennes och Kristin Scott Thomas skulle vara fantastiska.

Det är en makalös film. Det är makalösa rollprestationer. Och ett makalöst manus!
Klart att det måste sluta olyckligt. Och självklart gråter jag varje gång.

”You’re wearing the thimble!”
”You idiot. I’ve always loved you!”
”I promise, I’ll come back for you. I promise, I’ll never leave you.”

Hurra! Filmen jag jobbat med är antagen till Göteborgs Internationella Filmfestival!

Äntligen får jag berätta!

Filmen som jag manusbearbetat och klippt om under hösten – Nu är det dokumenterat – har blivit antagen till Göteborgs Internationella Filmfestival, med premiär 26 januari 2013.

Det är fantastiskt roligt. Men inte så konstigt. För det är ett fantastisk filmmaterial. Och det har varit fantastisk roligt att få arbeta med och vidareutveckla ett så bra innehåll.  (Mycket fantastiskt här, men det är verkligen helt fantastiskt.)

Regissörerna Anders och Jonas Teglund har filmat två av sina äldre släktingar, Bertil och Signild Månsson, och följt dem på deras årliga sommarresa från Svenstavik till Ryssbält.

Bertil har under hela sitt 86-åriga liv fört noggranna dokumentationer av vardagen – dagboksanteckningar, stillbilder, super-8 och VHS.  Det finns ett enormt material. Första gången Bertil gjorde resan på de 80 milen mellan jämtländska Svenstavik och genom Lappland till Ryssbält utanför Luleå, var för att fria till Signild. Och under alla år sedan dess har de varje sommar rest upp till sitt semesterparadis i hennes hemby.  Nu är det dokumenterat är en berättelse om tidens gång och vad som händer när man försöker dokumentera tillvaron.

Musiken är också jättebra med originalmusik av Björn Olsson.

Gå och se!

Samlade filmkyssar i litteraturform? Hur skulle det se ut?

Vissa scener bara biter sig fast i minnet. Glöms inte bort. Något litet som får betydelse för helheten i berättelsen om livet.

En av mina absoluta favoritscener i en film är slutscenen i Cinema Paradiso. För att förstå det vackra i slutscenen, så måste man förstå vad filmen handlar om. Jo, så är det förståss i de flesta filmer. Men särskilt i Cinema Paradiso.

Cinema Paradiso är en italiensk film regisserad av Giuseppe Tornatore. Den kom 1988 och vann bland annat Guldpalmen i Cannes och en Oscar för bästa utländska film. Jag såg den första gången på gymnasiet på en lektion i italienska. Jag har faktiskt bara sett den en gång efter det, och det var längesedan, men slutscenen minns jag som om det vore igår. Och nu har jag hittat den scenen på YouTube. Såklart. Det verkar som om det mesta går att hitta på YouTube nu för tiden.

Cinema Paradiso handlar om Salvatore som är filmregissör. Filmen berättas i tillbakablickar och Salvatore minns sin barndom i den lilla byn på Sicilien. Framför allt minns han vänskapen med byns biografmaskinist Alfredo, som låter honom titta på filmer i uppe i maskinistrummet.  Men byns katolske präst censurerar filmerna, så att alla scener med kyssar klipps bort. De bortklippta scenerna hamnar på hög i maskinistrummet. Alfredo får stor betydelse i Salvatores liv, för kärleken till filmen och för att Alfredo också stöttar Salvatore i viljan att bli filmregissör. När Salvatore återvänder till Sicilien för att gå på Alfredos begravning, så ger Alfredos änka ett paket till Salvatore. Det är en rulle film. Och i slutscenen på Cinema Paradiso sitter Salvatore i den gamla biografen och ser på alla de bortklippta filmkyssarna som Alfredo sparat åt honom för att minnas.

Jag funderar över om man skulle kunna ta och göra något liknande med kärleksscener ur böcker? Bara klippa ut och redigera ihop en helt ny berättelse utav all kärlek? Om det skulle bli något mer, något större, utav det?
Samlad kärlek.
Livsromantik.
Eller om det är själva berättelsen runt omkring som är den viktiga och kyssarna bara kroppens uttryck?

 

 

Prosa, språk och poesi, stramt eller överlastat, runt eller transparent, fortsättning följer.

Jag var ju inte så förtjust i Peter Fröberg Idlings roman Sång till den storm som ska komma.
Någon som däremot var förtjust är bloggaren Bernur.

Just nu har vi ett intressant samtal om språk i litteratur, med utgångspunkt i bland annat Sång till den storm som ska komma, men där också Johannes Anyurus bok En storm kom från paradiset nämns.

Det var Bernur som började med en reflektion kring språk i prosa och poesi. Att han tycker den svenska prosan är fantasilös och att han tycker att prosan i vissa berättelser blir bättre för att den närmar sig poesin, som till exempel i Sång till den storm som ska komma. Läs Bernurs tankar här.

Jag kontrade med att säga att den svenska nya prosans problem snarare handlar om ett närmandet till filmens berättarsätt.
Så här skrev jag:

”Själv ställer jag mig tveksam till att ett mer fantasifullt och poetiskt språk skulle vara bättre för prosan. Snarare tycker jag att språket i de två romaner du nämner ibland ställer sig mellan mig och berättelsen, att språket skapar ett avstånd och inte bjuder in mig som läsare. Det blir för mycket språk helt enkelt, alltför poetiskt och överlastat. Sen har ju jag som läsare alltid känt mer kärlek för ett stramt och återhållet språk, ”städat” om du så vill, snarare än en överlastad lek med ord. Jag tror snarare att ”problemet” ligger i prosans närmande mot filmens berättarsätt där det ska ”hända” saker, där fler och fler romaner är scener staplade på varandra, mer likt ett filmmanus med scenanvisningar än något annat. Och där prosans särart – det som sker på insidan – håller på att tunnas ut.”
Ja. Fortsättning lär följa. Det är en intressant diskussion.

Recension: Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling

Sång till den storm som ska komma är en roman som prövar olika angreppssätt till en känd historia, leker med perspektiv och karaktärer. Det är tre berättelser, tre dagböcker, som hakar i varandra. Det är Sar (som senare ska bli Pol Pot), det är Sars älskade Somaly och det är Sars politiske huvudmotståndare Sary. Det är augusti-september 1955.

Första delen är berättad i du-form. Jag är inte förtjust i det, även om det är intressant. Den texten skapar ett onödigt avstånd, att berättelsen enbart är mellan författaren och karaktären och att läsare lämnas utanför. Men samtidigt berättas historien i presens, som om jag vore där, som om det hände just nu, som om jag är innesluten i det som händer. Jag upplever den kontrasten som störande.

Sång till den storm som ska komma är Peter Fröberg Idlings romandebut, återigen en berättelse om Pol Pot och Kambodja, något han skrev om redan 2006 i den mycket uppmärksammade Pol Pots leende. Och jag önskar att jag hade läst Pol Pots leende, så jag hade kunnat historien lite bättre, det är nästan en nödvändighet för att förstå och följa med i Sång till den storm som ska komma. Visst vet jag lite om Kambodja, Röda Khmererna, Pol Pot, men inte så mycket att Sång till den storm som ska komma blir en enkel läsning. För Peter Fröberg Idling är inte en historisk berättare. Återigen avståndet. Läs det här, men bara om du är påläst.

Språket! Ja, visst är språket ibland fantastiskt. Poetiskt. Vilsamt. Vissa partier i boken är andlöst vackra, djupt mänskliga, heta, initierade, humoristiska. Men det är för mycket språk! Hela berättelsen vilar så pass mycket på sitt språk att det till slut bara blir vackra meningar staplade på varandra och snart blir meningarna tomma, utan innehåll eller berättelse. Som en påfågel: prålig, men utan lyftkraft.

Och till slut: Jag tror inte på det här! Jag tror inte på den här berättelsen! Måste läsaren då tro på en berättelse? Ja, svarar jag. Det måste upprättas ett kontrakt mellan läsaren och författaren, där läsaren ska inlemmas i den föreställningsvärld som författaren målar upp med sina ord, oavsett om den världen är sann, sannolik eller osannolik. Men den som vill läsa en bok enbart för dess språk – välkomna!

Hurra! Jag ska sitta i juryn för Lilla Debutantpriset!

Ja. Det är sant.
Och det är så väldigt, väldigt roligt.

Jag är en av två jurymedlemmar i Lilla Debutantpriset nästa år! (Den andra jurymedlemmen heter Peter Grönborg.)

Lilla Debutantpriset är en novelltävling för ungdomar och priset delas ut i samband med att Borås Tidning delar ut sitt ”stora” debutantpris i slutet av februari. Det är stor galafest och show.

Lilla Debutantpriset är öppen för ungdomar från Sjuhärad som är mellan 16 och 20 år gamla. Tydligen brukar det komma in 60-100 texter. Wow!

Och så här stod det i dagens Borås Tidning:

Flera böcker om Dramaten och en recension på gång: Det känns konstigt att vakna i sin egen säng

Jag har under den senaste tiden blivit översköljd (nåja) av böcker som på ett eller annat sätt handlar om Dramaten. Två har jag läst själv, den tredje har min man läst. Det är In som en lamm, ut som en tigrinna av Vanja Hermele, Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson och Börje Ahlstedts Från min loge på Dramaten.

Det är verkligen intressant att få tre så olika berättelser om denna nationalscen.

Vanja Hermeles bok handlar ju om teatern ur ett genusperspektiv på ett mycket torrt och sakligt sätt genom dramatiserade intervjuer. Och egentligen nämns ju aldrig Dramaten vid namn, även fast det går att läsa inmellan raderna.

Sophie Adolfssons bok – en riktigt bra bok som jag skrivit en recension om, men Borås Tidning ej publicerad än – berättar ju, bland annat, om Dramaten ur ett underifrånperspektiv som är både fascinerande och avslöjande: publikvärdens. Hon som ska serva och finnas till hands. Hon som befinner sig längst ner i hierarkin.

Börje Ahlstedts bok har jag bara hört berättas vissa delar ur, jag har också bläddrat och skumläst vissa partier. Också där är jag fascinerad över ett särskilt perspektiv. Jo: det manliga konstnärsgeniets perspektiv. Aaaargh! Fascinerad är jag också av en annan anledning: för att min svärfar, Jan Koldenius, faktiskt gick i samma klass på Dramatens elevskola som Börje Ahlstedt.

Men dessa olika perspektiv!
Det är så fascinerande.

Samma institution. Helt olika upplevelser. Som ett upstairs och ett downstairs. Ett klassamhälle i miniatyr. Makt och maktlöshet.

Det borde väl finnas fler händelser eller arbetsplatser eller fenomen som berättas ur olika perspektiv på det här sättet. Och då tänker jag egentligen inte på det uppenbara som krig och andra konflikter. Nej, det ska inte vara så svartvitt. Utan olika berättelser ur fler perspektiv som bara ger nya tankar. Det är så fascinerande!