Mina närmaste dagars läsning kommer ägnas uteslutande åt research, läspåminnelse och att försöka förstå.
På onsdag kväll ska jag nämligen vara moderator i ett panelsamtal som Publicistklubben anordnar på pressnatta inför Bokmässan.
Det ska handla om bekänneselitteatur. Om utlämnande självbiografier. Om nyckelromaner. Om sanningsbegrepp. Och om man får skriva vad som helst. Ja, det finns många frågor som vi kan samtala kring.
Ann Heberlein, Unni Drougge och Carin Evander sitter i panelen. Tre människor (kvinnor) som har olika erfarenhet av just detta.
På biblioteket finns Unni Drougges bok Boven i mitt drama kallas kärlek och Per Gunnar Evanders I min ungdom speglade jag mig ofta på hyllan för skönlitteratur, Hc, trots att det finns en uttalad självbiografisk prägel på dem. Ann Heberleins självbiografiska berättelser finns på Lz, Biografi.
Jag är nyfiken på vad som får en författare att vilja skriva så öppenhjärtigt om sitt liv. Och hur det kan påverka de personer som finns i författarens närhet. Jag hoppas på ett bra samtal om detta på onsdag.
Helgens researchläsning:
Spännande. Jag hoppas du delger lite av vad ni kom fram till. Sanningen kan vara väldigt svår att återge och beror på ur vilket perspektiv man betraktar en händelse. Det finns nog en rad olika drivkrafter bakom såväl självbiografier som nyckelromaner: hämnd, upprättelse, ett sätt att bearbeta det som hänt, skapa debatt kan vara några av dem.