Fifty Shades of Grey är Anastasia Steeles kamp mot patriarkatet, ju!

Det finns många sätt att läsa Fifty Shades-triologin. Dels kan en läsare förfasas över de erotiska inslagen, kalla dem porr, man kan se Ana och Christian som representanter för en unken och förlegad kvinnosyn, där mannen ska dominera och kontrollera.

Men efter att ha läst Fifty Shades of Grey och Fifty Shades Darker väljer jag att göra en annan läsning.

Jag tycker att Fifty Shades kan läsas som ett slags motståndshandling mot patriarkala strukturer och mot sätt som kvinnor och män bör vara på.
För Ana protesterar ju. Hon ifrågasätter hela tiden det sätt som Christian vill att hon ska vara på. Och inte minst – hon får sin vilja igenom! Anastasia Steele uppfostrar Christian Grey till att bli en jämställd man. Han inser att det inte är hans plats att bestämma hur Ana ska gå klädd, hur hon ska arbeta eller vem hon ska träffa.

För Ana vill vara självständig. Hon vill inte göra som Christian tycker. Hon vill arbeta och göra karriär, hon vill gå ut med sina manliga vänner och ta en öl, hon bestämmer själv hur kort kjolen ska vara. Att påstå att det finns en förlegad kvinnosyn i Fifty Shades-serien är att göra en läsning där Christians tidiga vilja att kontrollera Ana osynliggör Anas ifrågasättande av hans patriarkala strukturer. I både Fifty Shades of Grey och Fifty Shades Darker går Anas ”Nej, jag går inte med på det” som en röd tråd. Visserligen får hon presenter: kläder, teknikprylar och en bil. Men i de stora betydelsefulla frågorna får hon faktiskt bestämma själv.

Också i det sexuella temat ändras spelreglerna från Fifty Shades of Grey: Christian avsäger sig sin rätt att dominera i Fifty Shades Darker. Nu får också Ana ta initiativet till sex, nu får också Ana leda. Ana får utforska sin egen sexualitet, hon får vara vrålkåt utan moraliska påbud. Ana blir en kvinna som kan tänka på sex och njuta av sex, i alla former, också som dominerad, utan att för dem skull bli undergiven i verkliga livet. Och gränser prövas och tänjs, där Anas ”Stop!” respekteras.

Jag väljer alltså att se Ana som en tuff och stark kvinna som står emot kraven på underkastelse från den hon älskar. Hon riskerar hellre kärleken genom att stå upp för sig själv, än att gå i Christians ledband. Jag älskar att hon får vara kåt och längta efter sex, utan att hon (hittills) måste straffas för det. Jag älskar att hon älskar sitt jobb och sina vänner och jag älskar att hon inte gör som Christian vill.

Det är den läsningen som jag väljer att göra. Jag väljer att höra Anas röst eka av tusentals kvinnors röster: ”Jag vill bestämma själv!”

Jag hoppas att den avslutande delen i triologin, Fifty Shades Freed, fortsätter i samma spår.

WordPress gone bananas med gamla inlägg…

Oj.
Jag har uppdaterat kategorier på några av mina gamla blogginlägg under morgonen för att förbättra sökbarheten på bloggen och det verkar som om WordPress postat några av dessa gamla inlägg som nya på (i alla fall har jag sett det på) Twitter.

Jag ber om ursäkt för detta. Jag förstod inte det skulle bli effekten.
Men – jag har i alla fall lärt mig något: att ta bort automatiseringen vid uppdateringar.

Någon mer som råkat ut för detta?

Recension: Vi kan inte ha det så här av Göran Greider

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 augusti 2012.

”Vi kan inte ha det så här”, ryter Göran Greider på omslaget. Politiskt? Ja, visst. Men innehållet är mer en viskning än ett ryt. Det finns en slags trött uppgivenhet i texterna. Det är inte en samling texter som manar till kamp eller solidaritet.

Jag tror jag är besviken. Jag hade hoppats på mer. Eller så här: innehållet är intressant, men Göran Greider kan inte berätta. Faktiskt är Göran Greider en riktigt tråkig berättare, som föreläser istället för levandegör. En sådan där professorstyp som står och mumlar fakta på fakta bakom katedern utan att lyfta blicken, snarare än att bjuda in till samtal. Fakta om Zorn, fakta om chick-lit, fakta om Mona Sahlin, fakta om mediedrev. Jag skulle lika gärna kunna läsa en uppslagsbok. Ofta finns inte heller någon slags analys eller djupgående. Allt rör sig på ytan. Det som syns.

En god berättare förmår fånga sin läsare så att denne känner sig välkommen, oavsett ämne. En god berättare gör sin lyssnare lite klokare genom att bjuda in till resonemang. En god berättare hittar de där frågorna eller berättelserna som gör det intressant även för en läsare som inte är insatt, som inte delar. Göran Greider gör sällan något av detta. Han är inte heller frågande inför verkligheten, inte sökande. Hans världsbild är tydlig, fastgjuten i ett marxistiskt betongblock. Allt handlar om klass. Om medelklassens litteraturkritiker som inte förmår läsa arbetarlitteratur på rätt sätt, om revolution som den sanna demokratin. Klassperspektivet är aldrig så tydligt som i dikten Segway to heaven, om Solsidan, den famösa förorten i Stockholm: ”Vi kan inte ha så många rika samlade på ett ställe för då vet vi att fattiga samlas på ett annat ställe.” Det är också en av samlingens bästa texter.

”Politik och litteratur 2001-2012” är underrubriken till Göran Greiders Vi kan inte ha det så här. Trots det finns det flera kapitel som handlar om musik, religion och natur. Ett hårdare urval hade varit önskvärt. En koncentration på medier, politik och litteraturkritik hade skärpt tonen. För det är i de texter som handlar om arbetarlitteraturkritik, mediedrev och politik som Göran Greiders röst bäst kommer till sin rätt. Till exempel i kapitel nio brinner helt plötsligt ett engagemang till – och inte bara mellan raderna – i texter som ”De är de rika som är problemet” och ”Och de Bourdieuska fälten såldes ut till nya ägare”. Det är texter som når ända fram.

 

Läs också Jan Gradvalls recension i DN Kultur.