Jag måste hämta mig från min Arne Dahl-upplevelse.
Men hur?
Jo, genom att läsa något helt annat: jag går tillbaka till mina fransyskor.
Jag gillar mina fransyskor. Det (oftast) lilla formatet, det sparsmakade, det intelligenta, det (ibland) cyniska och barska.
Nu blir det Castillion, Duras och en författare som jag faktiskt inte läst: Sagan.
Och så förbereder jag mig på det som är oundvikligt: min 40-årsdag.
Imorgon.
40.
Denna mest livkrisande årsmilstolpe av dem alla.
(Jag behöver nog tips på livskrisböcker, tror jag…)
