Det går inte så bra med P O Enquist just nu

Boken ligger där, uppslagen.
Och pockar.

Men jag blänger surt tillbaka på Kapten Nemos bibliotek. Inte nu.
Kanske aldrig.

För P O talar inte till mig.
Och jag tittar hellre på ett avsnitt till av Vita Huset.

Fräckt att jämföra en stor svensk författare med en amerikansk stor TV-serie, visst. Kan det ena vara bättre än det andra? (Även om just TV-serierna ju tillhör vårt nya sätt att berätta.)

Men jag väljer ändå Vita Huset.
I alla fall ikväll.

Jag får låsa upp dörren till P O:s värld senare.

Missa inte Aftonbladets deckargranskning!

I sommar gör några av Aftonbladets litteraturkritiker en närläsning av sex av Sveriges mest utlånade deckarförfattare. Hittils har Åsa Larsson, Lars Kepler, Inger Frimansson, Camilla Läckberg och Leif GW Persson granskats. Aftonbladet har velat ta reda på vad de säger om samhället idag.

Jag är mycket förtjust i Åsa Linderborgs närläsning av Camilla Läckberg. Hon ser dels det som jag tycker är Läckbergs styrka: familjelivet med Erica och Patrik, den vardagliga vanligheten. Men Linderborg ser också mönster (och upprepningar) i historierna – mödrarna, fosterbarnen, ursprunget, klassresorna.

Men också läsningen av Åsa Larssons böcker är intressant, närläst av Jacob Lundström.

Det är verkligen intressant att läsa alla böcker i en följd, såsom i Aftonbladets granskning. Författarens kreativitet och förmåga att hitta på trovärdiga och intressanta historier blir tydligare. Upprepningarna avslöjar sig tydligare.
Och det blir mycket tydligt ifall författaren har en agenda, en röd tråd eller om det sker karaktärsutveckling i huvudpersonerna.

Jag har läst de flesta Arne Dahl-böckerna i sommar. Jag har bara nöjesläst, inte letat efter mönster, inte granskat. Men visst har jag tankar om det jag läst. En sak är att Arne Dahl gör Sverige till en del av världen på ett sätt som få svenska författare gör. Brotten är sällan enbart lokala. Det handlar också ofta om aktuella samhällsämnen: terrorism, läkemedel, anorexia, global ekonomi.

Arne Dahl är inte en av de författare som Aftonbladet granskar, vilket är synd. Jag hade gärna läst en sådan.

Nedstörtad ängel talar inte till mig!

Nu har jag läst ut Nedstörtad ängel och den går mig förbi.
Den talar inte till mig.

På något sätt förstår jag det magiska i den, på ett rent litterärt och intellektuellt plan. Jag förstår varför så många talar så väl om den. Jag ser det skickliga hantverket i berättelsen, hur den närmar sig kärnan i allt snävare cirklar.

Men den går mig förbi.

Min fascination för kärleken mellan man och kvinna ser inte ut på det sättet. Min fascination över vårt behov att knyta an till andra människor ser inte ut på det sättet.

Nedstörtad ängel talar inte till mig.
Jag tycker den är elak. Småaktig.
Smärtsam.

Men om man vill läsa en otäck bok om människans tillkortakommanden, så varsågod!

Men! Jag håller ju på att glömma P O Enquist!

Jag skulle ju läsa P O Enquist i sommar, det var ju så det var. Och har jag hittills läst en enda?
Nej.
Jag har glömt. Förträngt?

(Arne Dahl var min andra sommarläsningsutmaning och den utmaningen måste jag säga att jag klarat med guldstjärna i kanten. Eller hur?)

Nå. Det är väl bara att sätta igång, då.
Jag har ju lånat Nedstörtad ängel och Kapten Nemos bibliotek. Jag har bland annat Livläkarens besök i bokhyllan.

Det får bli någon av de. Drömbokhandeln får vänta. Fördämningen mot Stilla havet likaså.

Recension: Sista testamentet av James Frey

Det är mycket predikningar i Sista Testamentet.
Mot religion.
För kärlek.
Gud är ingenting. Gud är allt.

Men däremellan är det också en stor dos amerikansk livsstil, med hyckleri och allt som hör därtill. Med fattiga som bor i kommunala lägenheter, uteliggare som bor i tunnelbanetunnlar, outbildade kvinnor som får sälja sina kroppar för att betala hyran, män som slår, män som bestämmer, sex är fult, kvinnor ska hållas hemma, Gud är störst!

Ben Zion påverkar människor. Många tror att han är Messias. Han predikar kärlek. Han tar i människor och deras bekymmer försvinner. Men de finns de som inte förstår, de som är hotade av hans antireligiösa kärleksbudskap och som vill honom ont.

Jag är inte helt såld. Men Sista Testamentet var tillräckligt intressant för att läsa klart. Inte en gång hade jag tråkigt, heller. Det är fräckt och drivet skrivet.

Men berättelsen känns alltför amerikansk. Eller snarare anit-amerikansk, skriven för att väcka uppståndelse ”over there” med budskapet om att Gud inte finns, Bibeln är lika sann som dagens deckare och kärleken mellan människor är det viktigaste, oavsett hur den ser ut – homosexualitet är ok, kärlek mellan svart och vit är ok, sex är inte synd det är härligt, gruppsex är trevligt för den som själv vill och det är kvinnans rätt att själv få bestämma över sin kropp (abort är alltså helt ok).

Här hemma i sekulariserade gamla Svedala känns det inte så kontroversiellt. För mig är behållningen med Sista testamentet istället de berättelser om de amerikanska människor som kommer i kontakt med Ben Zion.

Bodil Malmsten, skriv klart din bok om Edvard!

Jag blev inte så förtjust, inte så upplyft, inte så aha-underhållen som jag trodde jag skulle bli av Bodil Malmstens senaste logg-bok En månad går fortare nu än ett hjärtslag.

Visst var familjen tejp kul.
Visst glimrade det till i Sarkozy-missnöjet.

Men inte så vasst. Inte så smart. Inte så fokuserat.
Som om tankarna fanns någon annan stans, helt enkelt.
Kanske hos Edvard?

I så fall ser jag fram emot den romanen.

Recension: Känslan av ett slut av Julian Barnes

Det är inte ofta jag får känslan av att jag vill läsa om en bok direkt för att jag förstått att jag läst något fantastiskt men inte riktigt förstått vad det var.
Men nu har det hänt.

Förra gången var det Emile Ajars Med livet framför sig. Denna gång är det Julian Barnes Känslan av ett slut.

Det är en person som berättar. En persons perspektiv vi får ta del av. Och det är ett mycket snävt perspektiv. Ja, så snävt att jag, när jag läst sista raden, anar att jag blivit manipulerad.
Omedvetet av huvudkaraktären.
Men mycket medvetet av författaren.

Julian Barnes har fått mig precis dit han vill. Men enkelt och glasklart språk. Utan att vika en tum från sitt ärende.

Ja, hur kan vi någonsin ana hur någon annan har det? Vad någon annan känner och tänker? Vårt eget perspektiv, våra egna känslor och erfarenheter står ju i vägen hela tiden. En tjej gör slut. En bror himlar med ögonen. En vän tar livet av sig. En fru vill ha skilsmässa. Varför?
Spekulera inte. Dra inte förhastade slutsatser. Fråga bara den andre:

hur är det?

Recension: Haren med bärnstensögon av Edmund de Waal

Haren med bärnstensögon är en judisk släktkrönika.
Det är en tidsresa genom 18- och 1900-talet.
Det är oavbrutet fascinerande att glimta en värld, svunnen och överdådig. I Europa. I Paris. I Wien. Men också USA, England och Japan. Jag får inblick i politik, kulturliv, familjeliv. Och det är oerhört fascinerade att höra om den utbredda och öppna förekomsten av älskare och älskarinnor i slutet av 1800-talet och början på 1900 – ”det var väl inte något konstigt med det…”

Familjen Ephrussi var mycket rika, ursprungligen ryska judar från Odessa, med pengar, konst, möbler och smycken i överflöd. De startade en bank med hjälp av pengar från spannmål. Och generationerna därefter, där äldsta sonen alltid förväntades föra familjens bankarbete vidare och där de yngre barnen kunde ägna sig åt familj (kvinnorna) eller kultur och vandringsår (männen).
Fram till 1938 det vill säga.

Jag trodde inte jag skulle bli berörd. Jag har läst om Andra Världskriget förut. Men inte på detta sätt. Inte nyligen. Nej, faktiskt inte alls i vuxen ålder. Bara tanken på att någon annan skulle komma och bulta på min dörr, komma hem till mig och säga: ”det här är inte ditt längre, nu är det vårt”. Att inte veta om ens nyfödda barn ska överleva, för att det inte finns mat att få. Att veta att allt det som dina förfäder arbetat för, det som du skulle föra vidare, är stulet.
Det känns inuti.

Som en röd tråd i släktkrönikan finns en samling netsukes – små japanska snidade föremål i antingen trä eller elfenben. De köps av Edmund de Waals farmors fars kusin, Charles Ephrussi, när japanska föremål var högsta mode i Europa i slutet av 1800-talet. De ärvs sedan, färdas från Paris, till Wien, till Japan, för att så småningom komma i de Waals ägo i England. Samlingen var en av de få saker som familjen lyckades gömma för nazisterna.

Kanske är det språket som gör det verkligare? Edmund de Waal har ett torrt och nästan akademiskt språk – arkivfakta och händelser staplade efter varandra. ”Det är inte fiktion, det här. Det har faktiskt hänt. Ta del av allt material jag samlat!” tycks Edmund de Waal vilja säga. Han avslöjar inte mycket vad hans släktingar kände. Bara vad de gjorde.
Men det räcker långt.

Haren med bärnstensögon ger inte människorna liv, men tiden liv genom människorna.

Dessa älskare och älskarinnor i Haren med bärnstensögon!

Jag fascineras!
Det kryllar nämligen av älskare och älskarinnor i Haren med bärnstensögon.
Och detta i överklassens Europa på 1800-talet och en bit in på 1900.

Ofta sker det helt öppet. Och ”alla” vet vem som har förbindelser med vem.
Det är inte bara män som är ute och förlustar sig utanför hemmet, utan också kvinnorna.
I Paris träffas de utomäktenskapliga förbindelserna i små antikaffärer och gör upp var de ska ses senare.
Kvinnorna har två uppsättningar kläder – en hemma och en hos älskaren.
Männen dör med frun hållandes ena handen och favoritmätressen den andra.
Barn har inte de fäder de borde ha, utan att de räknas som oäktingar. (De är ju födda inom äktenskapet, om än ”fel” äktenskap.)

Edmund de Waal borde veta. Det är hans släktingar det handlar om. Han har läst brev, hittat dokument, sett foton, pratat med de som finns kvar.

Jag undrar om det fungerade för att alla gick med på det. För att äktenskap på den tiden inte ingicks av kärlek, utan för att skapa allianser. Äktenskapet som företag. Och därför skaffade man helt enkelt kärlek på annat håll.

Eller så kanske de var uttråkade? Det fanns så mycket pengar att de inte behövde arbeta. Och vad skulle man fylla sin fritid med för aktiviteter utöver teater, konst och musik?

Men fascinerande!

Bokfynd: Panorama av Eric Ericson

Jag vet att jag har hört Eric Ericson prata om den här teckningen. Jag tror faktiskt att det var på Filmfestivalen i Göteborg för två år sedan. I ett samtal om kreativitet där också Amanda Ooms deltog.
Men jag kan minnas fel.

Jag tror också att jag sett Eric Ericson rulla ut den 21 meter långa teckningen och visa den, peka på den, berätta något.
Men det kan också vara något jag drömt.

Det som faktiskt är sant, är att jag just har hittat pocketversionen av teckningen på Emmaus här i Borås!
Alltså: en 21 meter lång teckning i ett komprimerat pocketformat.
Som pågår.
Sida efter sida.

”Hur stor kan egentligen en stad bli?” frågar baksidestexten. ”Om man åker genom Los Angeles, Tokyo eller Kairo, får man lätt känslan av att staden aldrig tar slut. Staden tycks fortsätta hela tiden.”

Jag gillar bildens möjligheter – att berätta något utan att använda ett enda ord. Där betraktaren själv får fylla i, skapa historier, hitta känslor. Befriande och gränslöst!

Jag gillar Eric Ericsons idé och att han genomfört den. ”Nämen jag ritar en 21 meter lång teckning med bara hus.” Eric Ericson har tidigare gett ut boken Brev till samhället. Också den en bra genomförd idé.

Boken heter Panorama. Utgiven på Kartago Förlag.