Recension: Svikaren av Katarina Wennstam

Katarina Wennstam blev en av mina hjältar med Smuts. För ämnet om män och sexvanor som hon tog upp i den boken, men särskilt för skildringen av dotterns sexualitet, hennes lust och driv. Inte någon annan stans hade jag läst något liknande som beskrevs där.

Samma känner jag när jag läser Svikaren. Först finns den yttre historien om homofobi inom idrottsvärlden. Det är en bra historia, samhällsaktuell, liksom alla ämnen Wennstam behandlar i sina böcker. Men det som fångar mig är återigen det på pricken beskrivna sexuella driv som finns inom både män och kvinnor. Men också det som vi inte orkar prata om i relationer – missförstånden, när man helt plötsligt inte vill samma längre, hur man helt slutar prata med varandra… I Svikaren handlar det om att han vill ha barn, men inte hon och att hon gör karriär, men inte han. Hinder som kanske är omöjliga att överbrygga och där båda tillslut agerar känslosamt och oförnuftigt. Men högst mänskligt.

Jag tycker Svikaren är Katarina Wennstams starkaste bok efter Smuts. Där Dödergök vindlade iväg och Alfahannen mest kändes som en pamflett, hittar Wennstam tillbaka till det pricksäkra gestaltandet av könsroller, sex och relationer som är hennes signum och som gör henne till en unik röst i svenskt berättande idag. Ett plus också för den tredje delen i Svikaren, som utspelar sig i rättssalen. Rättssalsdramatik är tacksamt. Fler författare borde förlägga sina spänningsromaner dit.

Nora Ephron. Alltid genial. Alltid med humor. Alltid med kärlek till sina karaktärer.

Det kommer aldrig finnas någon så genial som Nora Ephron. Som gjort så mycket med en enda scen. Som med humor som främsta vapen visar på svårigheten i att närma sig varandra i kärlek. Och sex.

Det är såklart scenen i När Harry mötte Sally som jag tänker på. ”Can I have what she’s having?” När Harry säger att han vet när en kvinna fejkar, och Sally måste visa att han inte fan vet vad han snackar om. En enda scen. Som säger allt. Som var förlösande för många samtal kring den kvinnliga orgasmen. Eller brist på… (Ja, jag har också fejkat. Men det var länge sedan nu. Och varje gång jag gjirde det, tänkte jag på den scenen.) Scenen visades om och om igen, blev en klassiker. Filmhistoria.

Flams och trams, visst ibland är humorn så, men aldrig juvenil. Nora Ephron gillar sina karaktärer, hon gillar människan. Ömhet. Och det fascinerande när filmerna visas på TV då och då, när jag säger ”jag ska bara kolla i tio minuter för jag har ju sett den så många gånger”, men att jag alltid blir sittande kvar, till slutet, för att det är så bra. För att jag bryr mig om människona i filmerna, jag vill se att det går bra för dem, den här gången också.

Det är inte bara När Harry mötte Sally som är genial. Också You’ve got mail och Sleepless in Seattle är Nora Ephrons. Det är filmer som jag kan se om och om igen för att manus är så bra, för att värmen och humon finns där, för att det alltid är lyckliga slut. Jag som egentligen inte gillar lyckliga slut i böcker, älskar lyckliga slut i filmer. Kärleken med förhinder – kommer de att få varandra? Ja. Det får de! Harry får Sally, Sam får Annie, Kathleen får Joe. Och jag pustar ut.

Men det som jag också kommer att minnas Nora Ephron för är hennes också geniala parafras på Stieg Larssons hjälte Lisbeth Salander, när hon skrev The girl who fixed the umlaut i The New Yorker för nästan exakt två år sedan. Jag läste den då och skrattade så jag tjöt. Det är humor på genial nivå. Läs den här.

Helena Lindblad skiver fint om Nora Ephron i dagens DN. Läs här.

Så undrar jag om det finns scener liknande den i När Harry mötte Sally i någon bok?
Eller om det finns något par i någon bok som är lika klassiska som Harry och Sally, Sam Baldwin och Annie Reed, Kathleen Kelly och Joe Fox?

Eller är det det som är skillnad på böcker och film?
Att dessa historier fungerar alldeles utmärkt i rörliga bilder, men bara blir töntiga i skriven text?

Bokfynd: Anna-Karin Palms Utanför bilden

Nu har jag fyndat på Emmaus igen. En novellsamling jag inte ens visste fanns. Nämligen Anna-Karin Palms Utanför bilden.

Den kom ut 1992, året efter Anna-Karin Palms debut med Faunen och innehåller 13 noveller varav en heter Målarens döttrar! Eller kanske inte alla texter är noveller. På baksidestexten står att fem av texterna är ”bildtexter, prosalyriska betraktelser” intill bilder av bland annat Frida Kahlo och Camille Claudel.

Jag gillar Anna-Karin Palms författarskap. Jag recenserade Snöängel som kom förra året och gillade verkligen den magiska stämning som fanns där.
Och spännande att nu hitta en titel som jag inte visste existerade.

Boktipset: Brott av Ferdinand von Schirach

Jag läser första berättelsen i Brott och bli genast förtjust. Om jag kan säga så om en berättelse om en man som efter ett nästan livslångt äktenskap klyver sin hustru i två delar med hjälp av en yxa. Och det fortsätter. Med osannolikt klantiga inbrottstjuvar. Med en till synes stilllsam man som plötsligt effektivt dödar två bråkstakar. Med en smågangster som måste mörka att han är intelligent.

Ferdinand von Schirach är advokat i Berlin och Brott är en samling berättelser om fall som han kommit i kontakt med. Och det är verkligen fascinerande berättelser som Ferdinand von Schirach delar med sig av – verkligheten som överträffar dikten.

Det är så enkelt berättat, så uppriktigt. Och med en slags melankolisk kärlek om det som ändå gör oss till människor – felen, bristerna, att i vissa situationer inte tänka helt klart, fatta riktigt dumma beslut, styras av känslor i olyckliga omständigheter. Ferdinand von Schirach gör det obegripliga lite mindre obegripligt. Försöker förstå, ge förklaringar. Det är livsberättelser om helt vanliga människor som gör helt ovanliga saker av orsaker som är gripbara. Och jag fascineras verkligen över berättelserna. Dras in. Småler. Förfasas!

Brott är den första samlingen berättelser. Det finns ytterligare en av von Schirach, den heter Skuld. Den ska jag också läsa.

Semesterläsningen: Arne Dahl och P O Enquist!

Idag är det första dagen på min semester! Så självklart tog jag mig själv och ungarna till biblioteket, nu när regnet bara öser ner.

Jag har nämligen funderat lite över min sommarläsning. Hösten verkar ju bli späckad med fantastiska nyheter, vårsäsongen är nästan slut och jag har bara två recensionsböcker kvar som jag ska läsa. Så vad läsa i sommar?

Jo: Arne Dahl och P O Enquist! De är min sommarläsning! Två författarskap som jag faktiskt nästan helt ignorerat, inte läst, hellre läst något annat. Ja, så kan man väl säga.

Jag förstår ju att P O Enquist är en författare som jag borde läsa, så jag har faktiskt börjat köpa på mig lite P O Enquist-böcker när jag hittat dem på Myrorna och Emmaus – Livläkarens besök, Boken om Blanche och Marie.. Men så träffade jag en kollega på Göteborgs universitet som sa att jag måste läsa Nedstörtad ängel. Så visst. Jag ska väl göra det. Och den fanns på biblioteket också! Hurra!

Alla Arne Dahl fanns dock inte inne på bibblan (och jag har inte heller hittat några second hand sen jag förstod att Arne Dahl var en måste-läsning), så jag får väl läsa dem i lite oordning och börja med De största vatten. Spännande! Min första riktiga Arne Dahl-deckare!

Men finns det något annat författarskap jag borde fördjupa mig i denna sommar? Kom gärna med förslag!

DahlEnquistbibblahögen:

Vilken bokhöst det kommer att bli 2012!

Jag viker hundöra efter hundöra efter hundöra efter… Vilken bokhöst det kommer att bli 2012!

Jag ska, precis som jag brukar, sätta ihop en tio-i-topp-lista, men frågan är om jag inte får öka den till en tjugo-i-topp i år. Eller lotta. Fast det verkar orättvist, chansartat, godtyckligt.

Men vad göra? När alla dessa författare kommer med nya titlar?

Åsa Ericsdotter, Magnus Dahlström, Helle Helle, Karolina Ramqvist, Maria Ernestam, Lina Wolff, Jerker Virdborg, Alan Hollinghurst, Eva Franchell, Marie Norin, Nina Bouraoui, Anne Enright och Ian McEwan har skrivit nytt.

Sen kommer också Susanna Alakoski, Jeffrey Eugenides, Joyce Carol Oates, P.D. James och Elizabeth George med nya böcker.

På Sekwas utgivning, verkar David Foenkinos berättelse spännande. Och på Printz Publishing är jag nyfiken på Inbox (1) av Daniel Glattauer.

Av debutanterna är jag nyfiken på Susanna Lundin, Ia Genberg, Sophie Adolfsson och serietecknaren Nina Hemmingsson. För att inte tala om Carl-Michael Edenborgs debut som romanförfattare med sin bok om Händel.

Vad blir det? Tjugofem hittills, va?

Jag viker vidare. Tur att hösten är mörk och läsvänlig.

Nu har det hänt – min recension har citerats i en förlagsannons!

Det kanske inte är första gången det händer, men det är första gången jag ser det – en mening från en av mina recensioner har använts i en förlagsannons för att marknadsföra författarens nästa bok!

För i Svensk Bokhandels höstkatalog fanns ett citat från min recension av Thomas Eriksons Bländverk. I stora kursiva bokstäver.

Jag tycker att det är kul. Jag tycker faktiskt det. Alla ”första gången” är kul!
Första publicerade recensionen, första publicerade novellen, första publicerade debattartikeln… Det har något debutantaktigt rosarött skimmer över sig, innan vanans känsla (och prestationsångesten av att upprepa succén) tagit vid.

Så nu njuter jag lite. Dricker kaffe. Tittar en gång till på de vita bokstäverna. Och om någon ser ett annat citat från någon av mina recensioner – säg gärna till!!

Så här såg det ut:

Läs Syndafall i Wilmslow idag, för det är Alan Turings 100-årsdag!

Idag skulle matematikern Alan Turing, född 23 juni 1912, fyllt 100 år. Självklart måste jag rekommendera David Lagercrantz fantastiska bok om honom – Syndafall i Wilmslow. Jag läste den när den kom för drygt tre år sedan och älskade den – det utsökta språket; de långa vindlande meningarna, täta med kommatecken; frågorna som tas upp.

Så här skrev jag om den då, på min blogg på Bokcirklar.se:

”Jag är fast i Wilmslow 1954.
Och jag läser noga och långsamt för att hänga med i de matematiska resonemangen. Jag älskar kluriga böcker med vetenskapliga resonemang, och David Lagercrantz har gjort noggrann research när han berättar om Alan Turing, hans liv och turerna kring hans död. Dessutom är det fantastiskt bra och stillsamt berättat.

Central i boken är lögnarparadoxen. Är det bara en ordlek, eller kan den få betydelse för matematikens grunder? På Cambridge träter Alan Turing med Wittgenstein om detta – Epimenides var först, men lögnarparadoxen finns i flera versioner, till exempel: Alla satser på denna sida är falska! (Om alla satser är falska på sidan skulle även denna sats vara falsk, vilket den inte är om alla satser är falska = en paradox.)

Matematiker får sina mest briljanta idéer när de är kring de 20. Sen verkar det som om hjärnan stelnar och att förmågan att tänka nytt försvinner.
Är det verkligen så?
Upprepar jag bara samma kunskaper och tankar som jag hade när jag var kring 20? Fast i lite olika form?
Eller är det något som bara gäller matematiker?
Hm.

Polisassistenten, Leonard Corell, som ska utreda Alan Turings mystiska död (självmord?) är ett av de finaste porträtt av en polis som jag någonsin läst, kanske till och med det finaste porträtt jag någonsin läst. Detta mänskliga vacklande mellan sinnesstämningar, detta ok av erfarenheter och upplevelser som vi måste hantera på något sätt, för att inte gå under.

Men det är en manlig värld – både matematiken och 1950-talet. Men jag står ut med det just nu. För att det är så fint beskrivet.”

Läs!

Recension: Bida sin tid av Titti Guldstrand

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 22 juni 2012.

En flicka försvinner på väg till skolan. Polisen kopplas in. Men det finns inga spår av flickan. Ingenstans. Förrän efter ett par dagar då en hundägare hittar flickan sittandes i skogen, nedkyld och traumatiserad. Men det kommer att hända konstigare saker än så i den lilla Öländska byn.

Bida sin tid är en spökhistoria. Inget av det som hänt flickan kan nämligen ha en naturlig förklaring. Flickans mamma börjar se saker, en konstig kyla sprider sig i huset där de bor, det finns konstiga spår av frost i trädgården, flickan verkar tala med någon när mamman inte ser, en svart gestalt börjar visa sig. Men Bida sin tid lånar också drag av spänningsberättelsen. För det är en gåta som måste lösas för att befria byn från det som hemsöker. Polisen, grannar och en gammal släkting tolkar tecken och drömmar och så får gåtan sin våldsamma upplösning.

Spänningsberättelser med övernaturliga fenomen börjar bli allt med populära efter John Ajvide Lindqvist och Johan Theorins framgångar. Det talas till och med om en skräckvåg i 2012 års bokutgivning. Men tyvärr blir jag inte skrämd av Titti Guldstrands debutroman. Det är inte spökhistorien det är fel på. Den är påhittig och spännande. Men språkligt väger den för lätt och den är slarvigt berättad. Titti Guldstrand talar helt enkelt om för mycket. Skrämd blir man ju att det som inte är uttalat, det som kanske kommer, osäkerheten. Jag saknar också en förtätning i historien. Nu är det för många sidospår som skulle kunna ha tagits bort till förmån för själva skräckkärnan i berättelsen. Det krävs en skicklig berättare för att hålla ordning på så många trådar och väcka intresse för så många karaktärer som finns i Bida sin tid. Och Titti Guldstrand har inte den förmågan.

I brevlådan: Nya Novellix-fyran!

Jag kanske kommer läsa min första Arne Dahl-text redan ikväll! (Apropå att jag aldrig läst en Arne Dahl-deckare.)

I nya Novellix-fyran ingår nämligen en novell av Arne Dahl, men också av Maria Küchen, Hassan Loo Sattarvandi och Inger Frimansson.
Och fyran låg i min brevlåda idag, som alltid skickad i ett fint inslaget paket, tejpat, i brunt omslagspapper.
Lite som julafton på midsommar!

Bokpaket är annars något som jag sällan får nuförtiden. ”Du har ju redan allt” är en stående replik på födelsedagar och jul.
Och jo.. Så är det nog.
Eller ”allt” är väl lite att ta i. Men jag har mycket böcker, det kan jag väl enas om.

Nya Novellix-fyran: