Månadsarkiv: maj 2012

Havsmannen utläst. Nu: Glänta Hardcore 01!

Nu när Havsmannen är utläst och jag inser att jag i maj månad nog måste ha slagit något gammalt rekord i utlästa romaner, så tänkte jag att kulturpolitik nog är ett passande ämne att fortsätta med som läsning på pendlarbussen.
Jag hoppas naturligvis bli klokare på kuppen.
Författaren David Karlsson är ”idéhistoriker och kulturskribent” och var ”sekreterare i Kulturutredningen under dess första år”, står det på baksidan av En kulturutredning: pengar, konst och politik.
Det är Glänta, en kulturtidskrift baserad i Göteborg, som gett ut boken, i en serie kallad Glänta Hardcore. David Karlssons bok är den första i den serien, utgiven 2010. Andra titlar i Glänta Hardcore heter bland annat Hemliga städer: rädslans urbana former och Göra ont: litterär metafysik.
Mer om Gläntas bokproduktion finns här. (Jag har lånat mitt exemplar på bibblan.)

20120531-074030.jpg

Kommentera

Under Bokbranschen, Kulturdebatt, Media/Journalistik, Vetenskapligt

Nej, jag vill inte lära känna författaren bakom boken!

”Bokbranschen är definitivt påverkad av celebritetskulturen som för närvarande är stark, många vill läsa om kända personer. Det har i sin tur resulterat i en ny sorts författarskap – flera artister, politiker, sportstjärnor, experter med flera kan numera lägga även ”författare” på sin meritlista”, säger Bonnierförlagens informationschef Katarina Arborelius i en intervju på Sveriges kommunikatörers webbsida.

Visst är det så, men ibland är det bara skönt att se det i text så tydligt.

”En ny sorts författarskap.” Ja, vad är en ”författare” egentligen? Någon som har skrivit två böcker och får vara med i Sveriges författarförbund? Måste man ha det som sin huvudsakliga försörjning? Räcker det med att man identifierar sig som ”författare”? Eller räcker det att man har sitt namn på omslaget, fast det egentligen är en spökskrivare som skrivit själva texten?

Nu är ju det här taget från en intervju som vänder sig främst till kommunikatörer och yrkesverksamma inom PR (som jag då, typ..) men innehållet i intervjun väcker tankar hos mig som konsument och kritiker också. För Katarina Arborelius fortsätter:

Dock, idag räcker det inte alltid med en enastående bra roman för att en bok/författare ska bli uppmärksammad, läsarna och media vill också lära känna författaren bakom boken.

Jag som kritiker och läsare tänker nämligen precis tvärtom. Jag vill försöka se texten och verket som en fristående enhet, att boken ska kunna stå för sig själv, läsas för sig själv. Jag vill egentligen inte veta något alls om författarens liv, jag vill inte lära känna författaren bakom boken, för jag tror att det kommer att spegla min läsning. Det vill jag inte!

Svårigheten är ju att hitta de bra böckerna i den djungel av titlar som finns om de inte får någon uppmärksamhet.
Ja, hur gör man?

 

 

 

3 kommentarer

Under Bokbranschen, Kulturdebatt

Läsning pågår: Havsmannen av Carl-Johan Vallgren

Havsmannen är en sån där bok som jag egentligen inte vågar läsa färdigt.
För att den handlar om barn som far illa.
För att den nog inte kommer att sluta på ett bra sätt.
Tidigt i boken finns en riktigt vidrig mobbningsscen. Det är svårt att läsa. Jag känner att jag håller andan medan jag läser fort, fort för att det ska ta slut någongång.

Och ändå har jag ju tidigare bloggat om att jag inte gillar lyckliga slut. Det blir för tråkigt, för förutsägbart med Hollywoodskimrande slut där alla blir glada i solnedgången. Livet är ju sällan så att allt fixar sig till slut, eller att alla lösa trådar knyts ihop under de sista andetagen. (Å andra sidan är det kanske därför vi så gärna vi ha det så i många av våra berättelser?)

Jag är halvvägs nu i Havsmannen.
Får se hur det går…

20120529-162004.jpg

Läsning pågår på Buss 100.

Kommentera

Under Svenska författare

Jag är inte bara litteraturkritiker, kommunikatör, filmare och fru – jag älskar Borås också!

Förra veckan blev jag intervjuad av sajten I love Borås och idag publicerades intervjun. Kul!

Det är kul att bli intervjuad, för då måste du verkligen formulera det där som ibland är svårt: vad gör jag, vem är jag, vad håller jag egentligen på med… Det blir så tydligt när det kommer i skrift, istället för bara i lösryckta i tanken.
Och så insåg jag att jag faktiskt numera känner mig som Boråsare, efter tio år i staden. Och att Borås blivit en riktigt bra kulturstad!

Så läs här om vem jag är (eller vill vara…) hur min dag på jobbet ser ut, hur jag beskriver Borås med tre ord eller var någonstans i Borås jag skulle vilja stå som lyktstolpe. (Nej, det är inte på fotot här nedan.. Och Wholly är för er som inte vet en skulptur av Eva Hild, bosatt utanför Borås.)

20120528-160756.jpg

Hälsningar från Borås-älskaren:
Med utsikt över hela Borås – branta vitsippsbackar på Rya åsar.

Kommentera

Under Bokbranschen, Länktips

Lycka! Ett fint bokpaket på posten – vilken överraskning!

Titta här vad som låg i mitt postfack på jobbet! Och med en hälsning till mig!

20120528-121108.jpg

Tack! (Hur du nu hittade mig, Magnus Persson?)

Jag har bloggat om Magnus Persson och Kampen om högt och lågt många gånger. Jag tycker det är en viktig bok som bland annat handlar om vår syn på masskultur och populärlitteratur men framför allt hur den ”fula” spänningslitteraturens berättarstruktur letat sig in i de ”finare salongerna”.

Det är en doktorsavhandling i litteraturvetenskap egentligen. Jag läste den allra första gången 2003 inför en intervju med litteraturprofessor Lisbeth Larsson. (Jag fick boken av Lisbeth Larsson, tror jag. Hon har i alla fall aldrig bett om att få tillbaks den…)

Den gången förstod jag inte mycket alls, det är ju trots allt snart tio år sedan och då arbetade jag inte alls med litteratur på det sättet jag gör nu. Men ju fler gånger jag läser den, desto större betydelse har den för mitt sätt att se på kultur och litteratur.
Idag är mitt exemplar hemma fullt av understrykningar, inringningar; utropstecken och kludd i marginalen.

Och nu: ett exemplar till! Hurra!
Med en hälsning dessutom!

Kommentera

Under Bokbranschen, Boktipset, Vetenskapligt

Konst måste inte alls vara svårt!

Varför måste kritiker älska ansträngning? Varför måste konst vara svårt?

Malin Ullgren skrev i förrgår en krönika i Dagens Nyheter med rubriken: Kritiker älskar ansträngning – och så kommer en lättsam jävel och bara testar.

Hennes poäng är att amatörer inte ska göra sig besvär med att försöka sig på konstnärliga uttryck och att kritiker älskar konstnärlig ansträngning.

Så här formulerar hon sig till exempel om litteratur: ”Sådana som jag, till exempel, litteraturkritiker, kommer alltid att häpna inför de glada författaramatörernas succéer. De framgångsrika amatörerna – amatörer till exempel i bemärkelsen att de saknar språklig säkerhet och lyster – kommer att fortsätta fnysa åt de strama kritikerna och säga att vi är avundsjuka och föraktfulla. Men det är nog inte främst avundsjuka eller något enkelt förakt. Det är den lättsamma inställningen som skaver. Bristen på hängivenhet: här har jag vigt MITT LIV åt TEXTEN, och så kommer du och bara TRAMSAR.”

Hon fortsätter: ”Tramsarna lär oss visserligen något väsentligt om hur man lever sitt enda liv på ett roligt sätt. Men för vad de gör med konsten eller våra älsklingsserier måste vi inte alls förlåta dem.”

Jag brukar gilla Malin Ullgren och det hon skriver i Dagens Nyheter. Men nu håller jag faktiskt inte med! Jag gillar inte alls det finkulturella von oben-perspektivet hon har; ju hängivnare, desto finare och att en lättsam inställning till konsten ska ses som något negativt. Varför kan inte de båda sorterna få finnas sida vid sida? Jag vill i alla fall ha tillgång till båda sorter!

Och framför allt – ska en kritiker över huvud taget ha åsikter om ansträngning eller inställning när det litterära verket ska bedömas?

Jag vill att alla ska få möjlighet till en rättvis bedömning av sitt verk, inte för om man haft kul medan man skrev eller om man är hängiven prisad författare med rätt inställning.

Jag läser Malin Ullgrens krönika i ljuset av två, på svenska nyutkomna, italienska romaner: Stål – en kollektivroman från det fattiga Italien, ilsket och vemodigt berättat med röster i tredje person, läst av många, i Sverige utgiven på ett stort förlag, men utan de språkliga kvalitéer som skulle ge den epitetet ”stor litteratur” och Väntrum – en introspektiv jag-roman av en författare som beskriv som förnyare av den italienska samtidsprosan, full av meningar jag vill stryka under och brodera på bonader, utgiven på hjälp av stiftelsepengar på ett litet förlag.

Utan tvekan är Väntrum bättre litteratur mätt enligt Malin Ullgrens mått. Det har säkert varit konstnärligt svårare att skriva texten. Det är inte trams. Men berättelsen och karaktärerna i Stål fångar mig mer. Med en effektiv prosa utan lyster. Med flera dramaturgiska blinkningar åt populärkulturen. Stål har också fått långt fler läsare än Väntrum.

Så står vi återigen och stampar kring det som är masskulturens och populärlitteraturens dilemma, och som återfinns i många kulturkritikers tankar: ”det som läses och gillas av många, kan inte vara bra”. Eller som i Malin Ullgrens version: ”glada författaramatörer” vars succéer får kritiker ”att häpna”. Malin Ullgren går till och med ett steg länge när hon menar att hon inte alls måste förlåta dem för vad de gör med ”konsten”.

Men återigen: hur ska vi läsa och kritisera litteratur då? Ska verkets kvalitéer mätas i ljuset av hängivenhet – hur svårt eller hur kul författaren hade medan hen skrev? Ska ”tramsarna” som bara vill ”testa hur det är att skriva” bedömas på ett annat sätt än de med rätt inställning?

Jag vill att all sorts litteratur ska få finnas och att alla författare ska få möjlighet till en rättvis bedömning.
Det är bara så enkelt.

2 kommentarer

Under Bokbranschen, Kulturdebatt, Vetenskapligt

Stora bokbytardagen: Uppdrag utfört!

Istället för att lägga boken på Buss 100, eller på en bänk på Vasagatan, så knatade jag på lunchen idag ut i Vasaparken bakom mitt jobb. Där pågår det nämligen någon sorts manifestation med klädloppisar och annat och ”Gift Economy” låter ju passade i ett bokbytarsammanhang där tanken bygger på att dela med sig av sitt överflöd. Så jag lämnade över Little Bee av Chris Cleave till denna gåvo-ekonomi.
Och kanske hittar jag en lämnad bok någonstans idag?

20120525-140712.jpg

Kommentera

Under Läsande

Imorgon: Glöm inte Stora Bokbytardagen!

Nu är det dags igen för Stora bokbytardagen! Imorgon 25 maj! Det är fjärde året i rad.

Förra året gav jag bort Sista natten på Chateau Marmont av Lauren Wiesberger. Men jag har inte bestämt vad jag ska ge bort imorgon. Och var.
Kanske lägger jag boken på Buss 100. Kanske på någon parkbänk på Vasagatan. Kanske på Resecentrum i Borås…

Men!
När jag går in på Stora bokbytardagens hemsida är att ingen arrangerar Stora bokbytardagen i Borås! Jag känner mig verkligen kallad! Lite kort varsel för i år kanske.
Men till nästa! Visst?

Buss 100-säte. Imorgon plats för bok?

20120524-163709.jpg

Kommentera

Under Läsande

Recension: Little Bee av Chris Cleave

Little Bee berättas ur två perspektiv, dels ur den nigerianska flyktingflickan Little Bees, dels ur den nyligen blivna änkan Sarah O’Rourkes. Little Bee har flytt till England från en säker död i oljekrigens Nigeria; Sarah har just blivit änka. Det finns en koppling mellan dem, som gör att Little Bee kontaktar O’Rourkes när hon kommer till England. Men den kopplingen får läsaren veta först en bit in i boken. Klart står tidigt att kopplingen mellan dem utgör romanens spänningstråd, som för berättelsen framåt. Vad hände egentligen? Och varför tror Little Bee att O’Rourkes kan hjälpa henne att stanna i England?

Det finns problem med att historien berättas ur två perspektiv och det är att Sarahs kapitel är ledigare berättade och gestaltningen säkrare. Chris Cleave gör det mycket lättare för mig att förstå Sarah – en kvinna i min egen ålder som är journalist och har barn - än att förstå en nigeriansk flyktingflicka. Jag förstår att kapitlen med Little Bee måste finnas med, annars kan inte historien berättas som den gör. Men de saknar en djupare gestaltning som gör att jag inte kan solidarisera mig med Little Bee som jag borde. Jag förstår inte vad som driver henne, men jag förstår hennes funktion i berättelsen. Liksom jag förstår Sarahs älskares funktion som stiff-upper-lip-engelsman och Sarahs sons funktion som den som ska föra alla samman. Men jag vill inte läsa en berättelse om funktioner, utan om människor.

Berättelsen är viktig. Det är ingen tvekan om det. Många mänskliga och viktiga frågor tas upp: sorg, kärlek, ondska, solidaritet, kolonialisering, avhumanisering av flyktingar, vad man måste göra för att överleva. Men som litteratur betraktat så känns texten ofärdig. Vissa delar är briljant berättade, andra trevande, några dialoger – som får vindla sida upp och sida ner – blir snarare politiska debattartiklar.

Dock – läser man Little Bee som inte en berättelse om människor, utan som en berättelse om ett havererat politiskt system utan medmänsklighet, så fungerar den alldeles utmärkt. Då fungerar också det alldeles för myckna Hollywoodskimriga slutet också.
Andra om Little Bee:

Svenska Dagbladet

Fiktiviteter

Bokmania

Litteraturmagazinet
 

3 kommentarer

Under Recensioner

Novellix: Noveller som läses bäst var för sig.

Jag har alltid läst Novellix noveller i ett svep när de kommer, alltid i fina kvartetter.
Jag tror jag ska sluta med det.
För även om de är fyra fristående berättelser, av fyra mycket olika författare, så speglar det och spiller över. Om en berättelse står ut, så blir de andra ointressanta och lama.
Nej, en och en ska de läsas. Gärna med flera dagars, kanske flera veckors, mellanrum.
Men det blir nästa gång.
För nu läste jag Novellix 9-12 i ett svep och två av dem orkade jag inte läsa ut för jag tappade intresset för berättelsen. Jag trodde inte jag skulle skriva detta, men varken Amanda Svenssons eller Helena Granströms noveller fick mig att bladvända. Båda hade en melankolisk och vacker ton, men berättelsernakändes avlägsna. Istället tyckte jag om Jens Lapidus och Wille Craafords historier: roliga, smarta, sorgliga, enkelt och rakt berättade.
Konstigt, det där med novellformatet – det kräver verkligen en bra historia, snarare än ett vackert språk eller fina formuleringar och tankar.

20120522-181151.jpg

Kommentera

Under Recensioner, Svenska författare