Dags att revidera kriterier för en bra läsupplevelse?

För ganska exakt tre år sedan, när jag nyss börjat som redaktör på Bokcirklar.se, så funderade jag på hur en bok skulle vara för att vara en bra läsupplevelse. Då ställde jag upp dessa, ganska löst hållna, kriterier:

1. Jag längtar inte efter att börja på en annan bok istället.
2. Jag längtar inte efter att börja på en annan bok samtidigt.
3. Jag räknar inte hur många sidor det är kvar till slutet.
4. Stilen på språket är konsekvent.
5. Jag vill veta hur det går.
6. Jag börjar inte tänka på annat när jag läser.
7. När boken är slut känner jag en viss tomhet.

Jag funderar på dem nu igen, när jag snart firar ett år som litteraturkritiker i Borås Tidning. På ett sätt är de ju ganska raka och lättförståeliga. På ett annat sätt är de ju mycket förenklande.
En bok kan ju vara bra, trots att jag räknar hur många sidor det är kvar. En bok kan vara trist, fast jag måste veta hur det går ändå.

Jag måste ändå säga att jag gillar kriterium 7 allra bäst. Oj, vilken tomhet när jag läst klart Sara Lövestams bok för några dagar sedan! Bra böcker lämnar alltid en viss tomhet, en liten sorg att den är färdigläst. Å andra sidan var Trude Marsteins bok ruskigt bra, och den tyckte jag bara det var skönt att slippa, när jag läst klart den. (Recension på den kommer snart i Borås Tidning.)

Spåket är fortfarande mycket viktigt. Men det här med att jag inte ska börja tänka på annat medan jag läser. Hur tänkte jag där? Jag tycker jag ständigt tänker på annat och reflekterar medan jag läser numera. Kanske menade jag att jag vill bli uppslukad av berättelsen, indragen mellan sidorna?

Nä, jag kanske ska revidera mina kriterier?
Förslag?

Recensera utan Google – om recensentstolthet och bloggstolthet

Det är roligt att ha börjat ett samtal kring vad en recension är, hur den skrivs och om hur man inte ska använda Google när man skriver om böcker.

Både Enligt O och Och dagarna går skriver om bloggstolthet när de menar att de aldrig någonsin tjuvkikar på vad någon annan tycker innan de själva bloggar om en bok. Det är verkligen kul att läsa alla kommentarer på deras bloggar efter mitt inlägg och paralleller till musikbranschen, där konserter som ställts in recenserats ändå.

Jag tillhör ju de som är en “riktig” recensent, även om jag också har den här bloggen, där jag  också skriver om andra läsupplevelser utöver de böcker jag recenserar för Borås Tidning.

Men det är annorlunda att skriva en recension som ska publiceras i en tidning mot att skriva en recension direkt för bloggen. Jag säljer ju faktiskt min text till Borås Tidning, och jag förutsätter att de betalar mig för att jag ska skriva min åsikt om boken, inte för att googla fram någon annans. När jag skriver för Borås Tidning har jag också ett visst antal tecken att förhålla mig till. Jag är också lite korrektare i mitt tilltal medan jag i bloggen är lite friare, mer personlig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Men jag tänker att det ska vara skillnad på en riktig recension och allmänna tankar om en bok i ett blogginlägg. Därför är jag också tydlig på bloggen när en text också är publicerad i Borås Tidning.

Nu ligger i alla fall recensionen ute, den som var orsak till hela den här tankegången – Tillbaka till henne, publicerad idag i Borås Tidning. Ja, jag läste ut boken. Nej, jag googlade inte alls. Däremot så läste jag med intresse recensionen i Svenska Dagbladet igår, när jag redan hade skickat in min text för länge sedan, och inser att vi båda recensenter använt ordet ”berättarglädje” om det som finns i Sara Lövestams bok… Så Anna Teichter får väl lite vatten på sin kvarn i sin kommentar om recensioner som påminner om varandra.

Men det kan vi kanske samtala om i ett annat inlägg längre fram?

 

Recension: Tillbaka till henne av Sara Lövestam

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 29 mars 2012.

För några veckor sedan stod jag nere i magasinet på Universitetsbiblioteket i Göteborg och såg den första utgåvan av Rösträtt för kvinnor, utgiven i mars 1912. Historiens vingslag träffade mig hårt. Inte anade jag då att den tidningen skulle dyka upp i en bok jag skulle läsa ett par veckor senare.

Sara Lövestams nya roman Tillbaka till henne rör sig nämligen bland annat i de kretsar som utgjorde Sveriges allra första kvinnliga rösträttsrörelse.  I en berättelse får vi följa Signe. Hon är lärarinna i början av 1900-talet, blir engagerad i rösträttskampen och driver den framåt i sin kommun. Hon är en stark och självständig kvinna, men i sitt kärleksliv blir hon manipulerad och försmådd. I en nutida parallellberättelse finns Hanna. Hon vantrivs på sitt arbete på Arbetsförmedlingen, mobbas av sin mamma och är sambo med Johan, som hon inte riktigt vet vem han är längre. Eller för den del vem hon själv är. Kanske har hon aldrig vågat ta reda på det.

En dag får Hanna av en slump Signes skor och glasögon i sin ägo. Hon blir nyfiken på vad de har för historia och vem som kan ha haft dem. I sitt sökande efter svar får hon bland annat hjälp av antikhandlaren Erik, som gett henne glasögonen.

Det är ren och skär berättarglädje i hur Sara Lövestam skildrar Signes och Hannas liv. Tillbaka till henne är vid första anblick en helt vanlig parallellhistoria om helt vanliga människor och om hur dåtiden påverkar nutiden. Det som skiljer är att Sara Lövestam berättar den så skickligt. Den blir aldrig tråkig, aldrig förutsägbar. Precis när jag tror att jag förstår hur det ligger till, när jag förstår hur det ska gå och vad som ska hända, vrider Sara Lövestam berättelsen åt ett annat håll och överraskar mig. Det här är livet! Ibland är det svårt, ibland är det vackert. Ofta finns där kärlek, om vi bara vågar ta emot den. Sara Lövestam skriver lätt utan att bli banal, och jag gillar hennes oväntade liknelser, som blir pricksäkra i den finurliga, bitska ton som finns i berättelsen. 

Det hundra år mellan Signes och Hannas berättelser, och ändå slås jag av hur lite det är som ändrats för kvinnor. Kampen ser fortfarande likadan ut: kvinnors kamp för att få en röst i samhället som värderas lika högt som männens, kvinnors kamp för att få älska vem de vill, kvinnors kamp för ett arbetsliv där män och kvinnor har lika lön för lika arbete. Men Sara Lövestam visar på orättvisorna utan att skriva pamflett, hon låter aldrig sina huvudpersoner bli pappfigurer för olika åsikter. Snarare ger hon Signe och Hanna så mycket liv att jag, när jag nu läst ut boken, kommer sakna dem som vänner.

Men främst handlar Tillbaka till henne om det skrivna ordets och berättelsens kraft. Genom Signes liv kan Hanna se på sitt eget i nytt perspektiv. Och det är så det går till – i samtal med andra får vi nya insikter om oss själva, oavsett om de vi samtalar med är döda eller levande, fiktiva eller verkliga. Sara Lövestam har skrivit en berättelse som jag kommer bära med mig länge.

Ofrivilligt dammtorkande av böcker pågår

Nämen, jag får skylla mig själv.
För några månader sen fick jag för mig att vi skulle tapetsera om i vardagsrummet. Och nu i veckan hade målarna äntligen tid att komma.
Så i söndags plockade jag ner alla böcker ur bokhyllorna och flyttade bokhyllorna till mitten av rummet; fem Billy-bokhyllor i ek, 60 cm breda med tillhörande boksamling. ”Slit och släp!”, som Caliban i Resan till Melonia skulle ha sagt.
Och idag var målarna klara.
Bara att flytta tillbaka allt igen.
Jo.
Jag blåste lite lätt på en av böckerna som vilade sig i soffan och ett damm av moln seglade ut i rummet.
Vad göra?
Antingen kan man ju ignorera sånt, ta ett djupt andetag och säga till sig själv: ”Det är bara lite damm, det finns naturligt i ett hem”. Eller så kan man börja damma.
Jag gjorde faktiskt det senare.
Det tog sin tid, men fördelen var att jag fick närkontakt med böcker jag glömt bort att jag hade och att jag sorterade in de nya fyndböckerna från Myrorna. Plus att jag hittade ytterligare en dublett jag inte visste att jag hade: Den långa flykten av Richard Adams.
(Tapeterna blev förresten jättefina.)

Ett osannolikt lyckligt fynd på de sista skälvande bokrea-dagarna!

Jag har gjort ett så osannolikt bokfynd på bokrean!

Det är ju inte så att jag behöver fler böcker, så jag var en hårsmån från att säga nej när min kollega Jenny frågade på väg tillbaka från lunchen, om vi skulle ta en sväng förbi Bokia på Avenyn. Men, okej då, sa jag.

Och mitt bland kokböckerna låg den, helt osannolikt slarvigt slängd på tvärsen ovanpå Alexandra Pascalidous bästa Greklandsrecept, den bok jag lånat ut och för längesedan gett upp hoppet om att få tillbaka och som jag faktiskt bloggade om här.
Kanske förvirrade titeln? Kanske var det därför den låg bland kokböckerna?

Kyckling med plommon av Marjane Satrapi –

den svarta serieromanen om den olyckligt käre violinisten, som just blivit film och som nyss visades på Göteborgs Filmfestival i februari. Jag höll på att börja gråta där jag stod.

Och hur snabbt handen reagerar! Jag hade tagit upp boken och krampaktigt börjat krama den långt innan hjärnan ens registrerat ”Kyck…”.

Och till halva reapriset!

Googla ihop en recension? Inte jag i alla fall…

Det har uppkommit några frågor om recensioner och recensenter efter mitt blogginlägg Varför slutar jag läsa en bok som är riktigt bra? Det handlar om att snegla på andras recensioner, att googla ihop en recension och att recensenter oftast verkar tycka lika.
Jag tycker frågorna är viktiga och värda ett eget inlägg istället för ett svar i kommentarsfältet. Sen är det väl lite yrkesstolthet som ska försvaras också… Jag har faktiskt läst ut Sara Lövestams Tillbaka till henne. Sent igår kväll…

Egentligen är det ju omöjligt att snegla på andras recensioner om alla följer första recensionsdag. När jag får en bok från Borås Tidning så får jag den några veckor i förväg för att hinna läsa och hinna skriva min recension. Jag lämnar recensionen någon dag innan första recensionsdag för att redaktören ska hinna läsa igenom den. Alltså är det omöjligt att googla på andras recensioner om alla andra gör likadant. Det finns helt enkelt inget att googla.
När jag skriver har jag alltså har ingen aning om vad de andra recensenterna har tyckt om samma bok. Ibland är det jätteläskigt, faktiskt.

Vid enstaka tillfällen får jag dock böcker som redan är släppta och recenserade som redaktören på Borås Tidning av någon anledning missat. Ibland kan det vara så enkelt att de faktiskt inte fått något recensionsexemplar skickat till sig från förlaget. Men då undviker jag att läsa någon annan recension och bildar hellre mig en egen uppfattning. Jag tror att det skiner igenom i mina formuleringar om jag läst vad någon annan tyckt. Ibland går jag in på förlagets hemsida för att se hur de presenterar boken och författaren. Men det är allt.
Men det är jätteintressant att diskutera recensioner och innehåll i recensioner, tycker jag. Ofta har ju recensenter liknande bakgrund med studier i litteraturvetenskap, och har lärt sig vad som är ”bra” och ”dålig” litteratur. Klart att recensionerna ser liknande ut då. Jag är inte bättre än andra recensenter på den fronten, även om jag bara studerade litteratur i två terminer och alltså inte har någon examen i litteratur.
Jag intervjuade litteraturprofessor Dag Hedman om bland annat det här för någon månad sedan i mitt jobb på Göteborgs universitet. Vi pratade förvisso mest om litteraturforskning och varför litteraturforskare inte är intresserade av populärlitteratur. Vi pratade lite om deckargenren också. Men visst kan tankegångarna föras över på litteraturkritik. Se gärna inslaget.

Jaha.
Och ikväll ska jag skriva recensionen på Tillbaka till henne av Sara Lövestam. Det är lite läskigt, för jag gillar den verkligen. Deadline imorgon kl 12. Och när jag googlar på ”Recension Tillbaka till henne” så är det bara min blogg som dyker upp än så länge.
Och där vet jag ju vad det står…

Jag är glad att jag fortsatte läsa Tillbaka till henne av Sara Lövestam

Nu har jag just läst ut Sara Lövestams Tillbaka till henne, den bok jag var orolig för att läsa vidare i för några dagar sedan.
Eftersom första recensionsdag inte har varit än, så ska jag inte avslöja så mycket mer än att jag är glad att jag fortsatte läsa. Den var precis så bra som jag hoppades, efter att ha läst de inledande kapitlen. Och när de sista sidorna närmade sig ville jag inte att berättelsen skulle ta slut. Signe, Erik, Hanna, Johan, Agi, Caroline… Jag fick låna er vardag i nästan 600 sidor, men nu är det över.
Slut.
Men slutet är också början på berättelsen. Ett evigt kretslopp av liv. (Ni som läser boken kommer förstå vad jag menar med det.)
Nu ska jag ta itu med den tomhet som kommer efteråt. Och därefter ska jag skriva min recension till Borås Tidning.
Och därefter? Nästa bok. Och nästa. Och nästa.

Veckans fynd på Myrorna: Hela Krilon-triologin i 1966 års utgåva!

Åh! Vilket fynd jag har gjort på Myrorna!
Hela Krilon-serien av Eyvind Johnson i Delfin-utgåva från 1966!
Jag började läsa Grupp Krilon när Kerstin Ekman berättade att hon inspirerats av Krilon-serien när hon skrivit en av mina favoritböcker Gör mig levande igen, men jag kom aldrig igenom den.
Nu har jag alltså hela serien, för totalt 45 kronor.
Det är också spännande att böckerna har en liten klisterlapp inuti pärmen som avslöjar tidigare ägare, en A. Novik i Sjömarken.
Jag undrar om du hade lika stor glädje av dem som jag kommer att ha?

<a

Recension: Tabula Rasa Hotels av Jonas Joelsson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 22 mars 2012

Före katastrofen är David Skoglund en superstjärna i reklamvärlden. En värld full av droger, där man knullar flera brudar samtidigt, där man lurar flickvänner, där ordet ”moral” är lika omodernt som ”kökkenmödding”. Efter katastrofen är David Skoglund full av ånger, ett mänskligt vrak. Någonstans har han kommit till insikt om något. Men vad? Och varför?

Först är jag inte alls förtjust i Jonas Joelssons berättelse om David Skoglund. Prosan är ojämn – ibland briljant rapp, ibland pratig, ibland helt utan gestaltning. Jag irriterar mig på strukturen i berättelsen – vartannat kapitel är ”före” och ”efter” katastrofen – och jag tänker ”vad är det för fel med att berätta ett skeende från början till slut?”. Efterhand dras jag dock in i miljöerna och replikerna från reklamvärlden, en värld som författaren Jonas Joelsson har god insikt i med ett CV förvillande likt huvudpersonen David Skoglunds. Berättelsen pressas framåt i fanatiskt uppskruvat tempo, bladvändarbegäret kickar in. Det hade inte kunnat berättas på något annat sätt: i parallella spår, samtidigt mot katastrof och upplösning.

Det centrala temat i Tabula Rasa Hotels är ensamhet. Den ständiga jakten på kickar, oavsett om det är nästa kvinna, nästa smarta reklamidé, nästa fix, gör reklammänniskan till en ensam jägare där alla andra är konkurrenter, också vänner. David Skoglund behöver kvinnor för att bota sin ensamhet. Det var längesedan jag läste en skildring av en så ensam man, som ständig söker bekräftelse hos kvinnor.  ”Kvinnan” är också både katastrofen, vändpunkten och lösningen i berättelsen.

Men spänningstråden runt Tabula Rasa Hotels, där David Skoglund blir tvungen att leka detektiv för att ro hem ett reklamkontrakt, är faktiskt helt onödig. Jag undrar om det är något som underhållningsförfattare får lära sig numera? Att det inte räcker med en enkel berättelse, det måste finnas något mer: en spännande gåta! Mitt svar: det hade räckt långt med enbart utvecklingsroman, som en skildring av den moderna stadens nya kreativa omoraliska klass och vad som händer med människan i det.

Varför slutar jag läsa en bok som är riktigt bra?

Nu händer det igen!
Jag börjar läsa en bok. Jag gillar den jättemycket. Jag slutar läsa.
Det är som om jag är rädd för att läsa vidare, rädd för att boken inte ska visa sig vara så bra som jag först trodde. Jag läser kanske 50 sidor, läschockas av styrkan i berättelsen, eller språket, eller berättarperspektivet, eller ämnet.. och blir tvungen att ta paus och hämta andan.
Och ja, det har hänt förr. Så ofta att det nog är dags att kalla det en vana.
Magnus Dahlströms Spådom ligger sedan någon månad och väntar i hyllan sedan. Där kom jag 66 sidor. Paus. Orlando är på paus. Nattvakten likaså.
Men nu är det lite trixigare, för nu är det en bok som ska recenseras, en tegelsten på nästan 600 sidor. Jag kan inte låta den ligga på paus i hyllan i en månad.
Så vad göra?