Varför jag måste äga många böcker del 2

Efter gårdagens tankemöda angående varför jag så gärna vill äga böcker, har det visat sig att jag i flera fall inte bara vill äga ett exemplar av boken utan två.
Det är som om jag vill förstärka en bra läsupplevelse, göra den dubbelt så stark med hjälp av dubbla ex. Eller så är det så att jag är rädd för att boken ska försvinna ur hyllan. Gå upp i rök. Borta!
Ibland har det ju också hänt att jag lånat ut böcker och inte fått tillbaka. Så ni som lånat Kyckling med plommon och Den vidunderliga kärlekens historia – lämna tillbaks! Jag har glömt bort vilka ni är. Nåja. Den vidunderliga kärlekens historia hittade jag på Emmaus i söndags. Men Kyckling med plommon? Nej.
Så när jag hittar ett exemplar av en riktigt fin läsupplevelse, så köper jag det. Trots att jag redan har ett ex hemma. Och så får de stå bredvid varandra i hyllan.
Jag började med det här alldeles nyligen och har alltså inte hunnit så långt ännu. Hittills är det bara: Pompeji, Boken om E, Fritt fall och Happy Sally. Vissa böcker har jag också både på engelska och svenska: The history of love/Kärlekens historia, The Nightwatch/Nattvakten och Orlando.

Ja. Jo.

Varför jag måste äga många böcker när jag inte måste äga många kaffekoppar

Jag är ingen måste-ha-nya-grejer person. Jag behöver inte ha massa prylar omkring mig. Jag kan tvärtom få lätt andnöd när garderoben svämmar över av för många t-shirts eller när kaffekopparna travas på varandra i köksskåpen. Saker som jag köpt!
Vi har en osthyvel, en stekspade, en teflonstekpanna. Jag har gått i samma boots hela vintern. Jag har ett par blå jeans jag trivs i. Ett par svarta. Det är inte så att jag är fattig på något sätt, men det räcker. Gott och väl.

Men när det kommer till böcker…
Det är lite så jag skäms över mitt starka ha-begär.

Jag vill nämligen ÄGA dem!! Ha MÅNGA!! Jag får recensionsex, fyndar på Emmaus och Myrorna, köper till fullpris i boklådor. Det svämmar över, får inte plats!

Jag har verkligen undrat länge över denna diskrepans i beteende. Vad är det som gör att böcker är okej? Varför kan jag köpa och samla på böcker utan att känslan av onödighet fyller mig?

Är det för att läsupplevelsen är bestående? För att kaffekoppar kan slås sönder, jeansmodeller bli omoderna, teflonpannor repas men att det finns ett beständigt värde i läsningen?

Jag tror att det kan vara så. Konsumtion av läsning, av litteratur, av böcker är rimligare är slit-och-slänget av jeans och tishor. Jag blir inte lyckligare av ännu ett par jeans, men jag blir en bättre människa av att läsa.

Nu kan jag ju förståss låna böcker på bibblan, visst. Läsupplevelsen blir densamma oavsett om jag äger boken eller ej.

Men ändå – att gå i bokhyllan hemma och se på bokryggarna, minnas det jag läst. Att få ÄGA sina minnen och läsupplevelser. Det är något visst med det.

Den drunknade – en perfekt liten berättelse av Therese Bohman

Ibland händer det.
Att tema, innehåll, språk och karaktärer passar.
Det är då det blir en perfekt läsuplevelse.

Den drunknade passar mig just nu.
Det är som om Therese Bohman förstår mig. Vad jag vill ha. Just nu.

Det är det underliggande hotet. Faran som finns där. Men som ändå lockar.  

Therese Bohman hanterar skickligt sina teman för att berätta det som ligger där under, men som aldrig sägs rakt ut: I första delen hettan - sommaren, det klibbiga, fuktiga; löftet om passion. I andra delen kylan – vintern, isvindarna, oförmågan att värma upp, den kletiga leran där fötterna sjunker ner och fastnar… De väl utvalda namnen: Stella – som den klara stjärnan i himmelen, Marina – det djupa, farliga havet, Gabriel – som konstnären Rosetti med de många kvinnliga muserna, och som ärkeängeln som både kommer med bebådelsen och blåser i sin trumpet när domedagen kommer – liv och död i samma person. Det är också bilderna från konsten och litteraturen, pre-rafaeliterna med Rosetti, Swinburne och de eviga temana om kvinnor som objekt utan möjlighet att ta kommando över sina liv och utan möjlighet att ändra sättet som de blir betraktade på.  Naturen finns med både som hot och tillflyktsort. Ingenting sker av en slump. Varje referens är noga uttänkt.
I  berättelsen finns också fascinationen inför det manliga konstnärsgeniet. Att som kvinna bli utvald. Och därefter: underkastelsen, brännmärkningen.

Ja, det är det underliggande hotet jag fascineras av.
Det är också motsatserna: ljus och mörker, hetta och kyla,  himmel och hav, Stella och Marina, liv och död.

Åh, vad jag gillar.

Szymborska-drama på bibliotek!

Vi står båda vid S i poesihyllan och letar, den blonda damen och jag.

Vi närmar oss båda. Sk… St… Sv… Szy!

Szymborska!

Jag ser de två titlarna först och med höger pekfinger drar jag snabbt ut dem.
Prrrrrecious!

Förvåningen i den blonda damens blick där jag står med båda Szymborska-häftena i min hand.

Förvåningen i den blonda damens blick när hon ser hålet i bokhyllan.

Förvåningen i den blonda damens blick när hon inser att jag inte bara hittat Szymborska, utan lagt beslag på de enda titlar som fanns inne.

Jag: Oj, skulle du också ha Szymborska?
Hon: Ja. Jo.
Jag: Vi kan dela. Här ta en.
Hon: Är det säkert?
Jag: Ja, visst.
Hon: Menar du det?
Jag: Vilken vill du ha?
Hon: Jag kan ta den här.
Jag: Varsågod!
Hon: Tack.

Glädjen i den blonda damens ögon när hon går iväg med det ena Szymborska-häftet.

Värmen i mitt hjärta.

 

En gång om året – det slutna rummets dramatik

Två personer. Ett rum.
Spelet kan börja!

Jag fascineras av historier som utspelar sig under en kort tidpseriod, i ett slutet rum, med bara några få karaktärer. Så mycket kan rymmas i det täta spelet:
Erfarenheter från länge sedan som får betydelse för nuet.
Trängda beslut som får konsekvenser för framtiden.
Gester som kan misstolkas.
Saker som förblir osagda.
Det som ändå sägs, som betyder allt.

Allt bygger på en förväntan om hur karaktärerna ska reagera i vissa givna situationer, att det finns regler. Men så sätter någonting reglerna ur spel: en händelse, en oväntad replik. Och makten förskjuts. Reglerna måste göras om.

Kanske fascineras jag av att det verkar så enkelt. Bara två personer som pratar med varandra, kanske gör något tillsammans. Men att skapa dramatik av det! Med en början och ett slut!

Jag såg en fantastiskt fin film på Göteborg Filmfestival som innehöll just allt detta: En gång om året, regisserad av Gorki Glaser-Müller med Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis i rollerna. De är gifta på varsitt håll, men har ändå haft en kärleksaffär i trettio år. De ses en gång om året, på olika hotellrum. Men den här gången så händer något oväntat som sätter alla regler ur spel. En önskan, en replik. Ett fotografi på ett hus.

En annan berättelse på samma tema är På Chesil Beach av Ian McEwan. Det nygifta paret som sitter på hotellrummet och ska äta bröllopsmiddag. Och sedan väntar bröllopsnatten. En längtar. Den andra plågas av tanken. De försöker prata med varandra men båda misstolkar varandras gester och repliker.

Egentligen är det väl teatern som är allra bäst på att berätta sådana här historier. Dramatiker som August Strindberg, Ibsen, Arthur Miller, Norén. På teatern finns inte svulstiga filmscenografier eller landskap, inte heller har dramatikern tillgång till den skrivna textens neutrala berättarröst.
Dramatikerna har replikerna, skådespelarna, rummet, tiden.
Det är allt.
Och det bär alltid raka vägen till slutet.
Ja, slutet.

I En gång om året är slutet öppet. Kommer de träffas igen nästa år? Det vet jag inte.
I På Chesil Beach slutar det. Det är helt säkert.

Avalon – att inte säga något men ändå berätta allt.

Det här är ingen filmrecension. Inte heller en bokrecension.
Men jag måste ändå säga något. Om film. Om prosalyrik.

Jag såg Avalon idag på Göteborg Filmfestival. Och den lämnar mig inte ifred.

Filmen är omtalad. Den har vunnit ett stort filmpris i Toronto. Den har blivit uttagen till att tävla på filmfestivalen i Berlin i avdelningen för banbrytande film. Det pratas om Johannes Brosts fina skådespel, om regissören - debutanten Axel Petersén. Det pratas också om att den kommer få svårt att hitta en stor svensk publik.
Och när jag letar efter beskrivningar om vad filmen handlar om, så låter det lite olika. Något om 40-talister som vägrar växa upp. Om någonting som håller på att kapsejsa. Om urspårad festfixare. Om fotboja. Om skilsmässa. Båstad. Tennis. Nattklubb.
 Now the party’s over, I’m so tired, som Bryan Ferry i Roxy Music sjunger.

Jag ska inte avslöja. Filmen har svensk premiär 24 februari. Men Avalon liknar ingenting jag tidigare har sett i svensk film.

Jag associerar till det jag läser just nu: Åsa Ericsdotters fantastiska prosalyrik.
Igår läste jag Kräklek. Nu har jag börjat på Förbindelser. För ett år sedan: Svårläst.
Prosalyriken där orden, rytmen, att inte säga något men ändå berätta allt. Att läsa det som finns mellan raderna. Att det som jag trodde var sanning vrids till något helt annat.

Och precis så är det att se Avalon. Jag tror jag förstår vad som pågår. Jag försöker tolka bilderna, gesterna, replikerna. När Johannes Brost klappar på kostymen som hänger där och väntar. (På vad? Det förstår jag senare. Kanske.) Jag försöker läsa mellan raderna. Det outsagda. Det som alla inblandade redan vet, men inte vi i publiken. Och så vrids sanningen till något annat än vad jag trodde från början. Men när börjar vridningen?  Vem är god och vem är ond? Vem är stark och vem är svag? OCH VAD FAN HÄNDE NU?

Det är så skickligt berättat! Glasklart, men samtidigt vidöppet.

Prosalyrik i rörlig bild. Film kan nog inte bli bättre än så här.