Helt plötsligt stod jag öga mot öga mot en gammal ungdomssynd.
Jag kan inte ha varit mer än 18-19 och jag minns egentligen inte varför denna starka kärlek uppstod då, för tjugo år sedan. Men vid åsynen av omslaget; de röda läpparna, namnet skrivet lite på snedden, kom minnet av en läsupplevelse så stark att jag rekommenderade boken till alla jag då kände.
Fanfan.
Klart jag lånade den. Började läsa genast.
Och nu, tjugo år senare, har jag hunnit halvvägs i en ganska högtravande och konstig kärleksförklaring som jag inte alls begriper. Men jag tror jag begriper vad som fångade mig på den tiden – mannen som åtrår kvinnan, som öser kärleksförklaringar, som uppvaktar, som måste stoppa händerna i byxfickan för att inte råka smeka, som måste kontrollera med stor vilja det han egentligen skulle vilja göra.
Mycket franskt.
Idag lätt löjeväckande.
Är det litteraturen eller jag som blivit äldre?
Månadsarkiv: oktober 2011
Aldrig läsa om gamla ungdomssynder!
Under Bokfynd
Vem är Kim Kolliander?
Jag har just läst ut Tivoli av Kim Kolliander. Jag ska recensera den för Borås Tidning. Jag blir inte klok på den, men på något sätt tror jag att det är meningen.
I alla fall har jag blivit mycket underhållen när jag läst samtidigt som jag hela tiden under läsningen funderat vem sjutton som ligger bakom pseudonymen Kim Kolliander. På något sätt tror jag att det också är meningen.
På Bokförlaget Atlas säger man att förslag på författarnamn bakom pseudonymen är Martina Lowden, Björn af Kléen eller Alexandra Pascalidou. Det tror inte jag. Fast jag har gissat fel på pseudonymer förut. Då gällde det vem som låg bakom Hans Koppel. Där hade jag helt fel. Jag tänker inte ens säga vad jag trodde.
Men Kim Kolliander?
När jag läser kapitlet om Götztaff tänker jag på Carl-Johan Vallgren.
När jag läser 1700-talskapitlet tänker jag på Carina Burman.
När jag läser kapitlet om Cajsa tänker jag på Maja Lundgren.
När jag läser kapitlet om Niklas och Zhou tänker jag också på Maja Lundgren.
Det är något med den vassa humorn och intelligensen i texten som gör att jag… Jag kan faktiskt inte sätta fingret på vad det är, men det känns bekant.
Det är något med humorn…
Nämn en författare som har vass humor och intelligens och vill gömma sig bakom en pseudonym!
Ja, vem?
Författare och förebilder och sånt som ger inspiration
- Har du någon förebild?
Frågan hänger i luften…
- Öhhh… svarar jag.
- Ja, någon författarförebild, för ditt skrivande?
- Ööööhhhh… svarar jag fortfarande.
Min vän ser lite brydd ut över min tvekan. Själv blir jag också brydd. Mållös. (Det är inte ofta jag blir det.) Jag vet ju vad jag gillar att läsa, jag vet att jag borde ha ett färdigt svar, men en förebild för mitt skrivande? En förebild?
- Öööööhhhh…
De enda förebilder jag kan komma att tänka på är de kvinnor som jag har hängande på affischer hemma i ateljén: Signe Persson-Melin och Sophie Calle.
Signe: står och drejar, men det killar i näsan och med händerna fulla av lera kliar hon näsan med handloven. Samtidigt blundar hon. Det är vackert, fångat mitt i arbetets ögonblick med kameran. Affischen är från Röhsskas utställning.
Sophie: har projicerat en text över sin hals och sina skuldror – Prenez soin de vous. Älskarens avskedsbrev som hon lät göra en hel utställning kring med kvinnliga vänner och konstnärer som tolkade brevet. Affischen är från Louisianas utställning.
Två kvinnor, två konstnärsskap.
Det ena privat, det andra mycket självutlämnande.
Inte en författare så långt ögat når.
För att författare kanske gömmer sig bakom orden? För att orden inte syns, inte är visuella, inte blir en skål, ett fotografi, en utställning, en affisch?
Jag har ju förvisso en hel bokhylla full med inspiration.
Men inget som inspirerar mig så direkt som en bild på en kvinnlig konstnär, fångad i skapandets ögonblick, gör.
Under Film/foto, Kreativitet, Skrivande
Recension: Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman
Och nu? Åter igen finns en spänningsintrig. Men i Grand final i skojarbranschen sneglar Ekman också på den autofiktion som blomstrat under senare år: att skriva sitt liv genom fiktionen. Kan ett liv bli mer sant genom att berättas i romanform? Grand final i skojarbranschen är nämligen en författares skrivarliv i ramen av spänningsroman med omvänd deckarintrig – ett mord håller på att begås på författaren, men om motivet bakom försöket förstås av den som ska bli mördad, så löses gåtan och mordet kan förhindras.
”Författaren” är egentligen två personer: Babba Andersson och Lillemor Troj. Den fula Babba är den som i hemlighet skriver, fantiserar, berättar. Den vackra Lillemor är den som redigerar, finns på författarfoton, den som tar emot priser. De behöver varandra, men skulle helst slippa varandra. I alla fall skulle Lillemor gärna slippa bli påmind om Babba. I dubbelporträttet gömmer sig kritik mot det medierade samhället – är du (kvinnlig) författare måste du ha en presentabelt skal som kan föra ut dig i salongerna.
Att använda sig av Babba och Lillemor som samverkar och samtalar med och mot varandra öppnar också för diskussioner om vad författande och litteratur är; en inre Ekmansk monolog blir till en yttre dialog.
”Jag antar att de flesta tänker när de skriver, men det är dumt. Tänka ska man göra efteråt.”, säger Babba. ”Författare stjäl och ljuger. Lånar, påverkas, parafraserar, parodierar, alluderar eller vad fan det kallas för fint.” Också Kerstin Ekman lånar, bland annat av sig själv. Till exempel ger Ekman, både i Grand final i Skojarbranschen och i Händelser vid vatten, namnet Barbro till den som värnar om den konstnärliga skaparkraften och om naturupplevelsen. Lillemor? Det är Kerstin Ekmans andra förnamn.
Men utöver spänningsintrigen, utöver leken med autofiktionen, så smyger Ekman också in kvinnornas historia, berättelsen om skogen, om livet utanför städerna, om det fattiga Sverige. Kontrasterna mellan Lillemors glamorösa författarliv och Babbas anonyma skrivarliv lyfts fram som en kontrast mellan stad och landsbygd, mellan kultur och natur, mellan det falska och det äkta. Kerstin Ekmans språk förändras också när hon ska beskriva skogen, det fattiga, kvinnohistorian. Det blir mer poetiskt, böljande, beskrivande vackert, ett språk som jag känner igen – här ska läsaren stanna upp, lyssna på vad Ekman vill berätta, det som är viktigt! för att sedan få flåsa vidare när det effektiva, rappa – och tråkiga – intrigspråket åter tar vid.
Mycket i Grand final i skojarbranschen har hänt i verkligheten, så läsaren kan själv klura på som är sant i fiktionen. Jag tror att Kerstin Ekman har haft mycket roligt när hon skrivit den här romanen. Och jag har blivit mycket underhållen när jag läst den.
Augustpriset 2011: Vilka konstiga nomineringar…
Det är klart att vare jury har sina medlemmar och att varje jury väljer nominerade som just de medlemmarna tycker är årets bästa. Om priser delades ut till den bok som fått flest och bäst recensioner så skulle ju samma bok vinna alla priser.
Men ändå..
Jag har läst så många bra romaner i år, och jag saknar så många av dem på årets lista för Augustprisets skönlitteratur. Det är ju ändå ”det största priset”.
Jag saknar:
Hassan Loo Sattarvandis Belägring.
Veronika Malmgrens Gracie.
Anna-Karin Palms Snöängel.
Mara Lees Salome.
Jag tycker nomineringarna i år verkar vara ”vi tar lite av varje så alla blir nöjda”. Jag menar: en kvinnlig debutant, en manlig debutant, en manligt bred om en manlig internationell rockstjärna, en kvinnlig historisk roman om en svensk kvinnlig romangestalt, en cool kvinnlig med coolt språk på stort förlag och en manlig liten poet på litet förlag.
Hallå, det luktar kvotering!
Läs vad andra skriver här:
Idag: Novellix-söndag
Idag ska jag ta en paus i Kerstin Ekman-läsandet och helhjärtat dyka in i de Novellix-noveller som jag fick i ett litet brunt paket med posten för någon månad sedan. Åtta små böcker med en novell i varje av bl a Monika Fagerholm, Silke Scheuermann, Jonas Hassen Khemiri och Juli Zeh.
Jag gillar novell-formatet, gillar det förtätade, att jag kan sträckläsa berättelsen utan att behöva ta paus.
Novellen är också mer tillåtande för språkliga och litterära experiment för jag hinner aldrig tröttna på idén innan texten tar slut.
Novell-söndag? Kanske min nya giv?
Under Läsande
Recension: Adonis av Jens Liljestrand
Det handlar om att få vara med i gemenskapen. Att få tillhöra till varje pris. Att visa en fasad som är orubblig, för annars är man svag. Möjligheten att få vara någon, bara tillsammans med andra och bara då.
Adonis är Jens Liljestrands romandebut, efter den prisade novellsamlingen Paris-Dakar. Liljestrand är kvar i undersökningen av manligheten och i Adonis krestar berättelsen kring en manlig studentkör i Lund. Nu har de återträff i en sommarstuga, flera år efter kören splittrats.
Återträffen som tema är ett enkelt, men ändå genialt upplägg för en berättelse. Det finns en nutid och en dåtid att bygga karaktärerna kring. Adonis består följdaktligen av tio kapitel där varje kapitel har en berättare, en röst, en version av sanningen av det som hände då. Alla spelar sina invanda roller. Det är musikalstjärnan Paul, musikgeniet Bengt, de olika bröderna Carl och Frederik, Gudjon, Ulrich, Sjöström och Jonathan. Men också CC, körens inoficielle ledare och CC:s dotter, Benedikte.
Kapitlen är var för sig fantastiska berättelser. I manlighet, mänsklighet, att hålla fasader, i offentliga versioner av sanningen. Men efter ett tag lär jag mig Liljestrands konstruktion. Prosan slocknar, glöden i berättelsen falnar. Det blir trist, upprepande, tappar skärpan, även om varje kapitel har sin berättare, sin sanning.
Jens Liljestrand är förutom författare också litteraturforskare och det färgar av sig. Han monterar isär, undersöker vetenskapligt, nästan febrigt manligheten, dess svagheter och hur de tar sig uttryck i grupptryck, arrogans och bögskräck. Men det är aldrig reflekterande, bara redovisande: så här agerar män i sådana här situationer. That’s it. Männen blir diagnoser av tillkortakommanden, snarare än verkliga. Och jag får också känslan av att Liljestrand inte tycker om sina karaktärer; att han visar svagheterna, såren, pillar upp sårskorpan och häller ett helt saltkar i dem för att läsaren verkligen ska förstå: ja ja, det är svårt att vara man.
Och samtidigt: det är där det bränner till; i de enstaka berättelserna. I Helges ensamhet, och hur han resonerar med sig själv. I Pauls stjärnarrogans. I Sjöströms förnekelse. I Ulrichs sjukdom. I det lilla är Liljestrand den perfekta berättaren. Men inte när kapitlen står tillsammans för att bygga en hel roman.
Recensionen publicerad i Borås Tidning 12 oktober.
Bokfyndar på antikvariat igen
Jo, det ligger ett antikvariat mellan mitt jobb i Vasaparken och den fantastiska kinabuffén. Dagar då det inte regnar står det ett bokbord utanför med pocket för tio kronor.
Jag hittar ALLTID något jag vill ha.
Idag blev det dessa två.
Under Bokfynd
Barnperspektivet i livsberättelsen!
Ibland läser jag något som får mig att helt öppna ögonen, någon som ger mig ett nytt perspektiv.
Idag läste jag Anna-Clara Tidholms essä i Dagens Nyheters Kulturdel om barnperspektivet.
Anna-Clara Tidholm är en av de författare och illustratörer vars böcker vi i Familjen K. läst sönder så att de fallit i bitar. Knacka på! Mera Mat! Enkelt, med få ord, naiva illustrationer. Det enkla är oftast det svåraste.
Men att hon kunde skriva så!
Jag började gråta. Och så skämdes jag. För vuxenvärlden. Egoismen. Se-på-mig-kulturen. Och för mig själv.
Så här skriver Anna-Clara Tidholm:
”Känd författare redovisar utförligt sina namngivna barns psyken och beteenden i sina romaner, som för övrigt har samma titel som en bok av en känd rasist. Känd programledare uppdrar åt sin barnpubliks föräldrar att förklara hans problem med narkotikalagstiftningen. Känd författarinna säger sig uppskatta sina ”barnfria” veckor medan annan känd författarinna och debattör än en gång vill få offentligt ljus på de psykiska problem hennes barn troligen är bekanta med. Nu vill även känd rocksångare och författare via medierna förmedla till sina barnbarn att de kan ringa honom om de vill något.”
Jag skäms och skäms och skäms. Tror vi inte att barn är riktiga människor? Tror vi att de är accessoarer som ska bekräfta bilden av oss vuxna som framstående människor när vi använder oss av dem i våra livsberättelser? Hur egoistiska är vi egentligen att vi inte tänker på att vi kan skada de som står oss närmast?
Visst, det är få barn nämnda i inlägget; få barn som har författare till föräldrar eller få barnprogramledare som figurerar i narkotikaåtal. Men JAG pratar med mina vänner om hur mina barn ”är”. JAG twittrar om gulliga och tokiga saker som mina barn säger. JAG postar fina och lite knäppa bilder på mina barn på Facebook i tokroliga situationer. Inte tänker jag på att mina barn kanske inte tycker det är så himla kul. Och detta bara för att bekräfta bilden av mig som en lite tokrolig mamma som gör härliga saker med mina barn. Jag använder alltså mina barn i min livsberättelse, jag också. Tanklöst, ja visst. Slentrian, ja visst!
Jag tror att det är många barn som känner igen sig i att inte bli behandlade som människor med egna röster, som får finna sig i att bli tystade eller bara tanklöst osedda av de som står dem nära med motiveringen ”barn är så små, de förstår ändå inte” eller ”men barn glömmer så fort.”
Barn glömmer inte.
Barn förstår mer än vi tror.
Och tanklösheten är värst. Att vi faktiskt inte tänker på hur vi är mot våra barn. I alla situationer.
Anna-Clara Tidholm fortsätter: ”I vuxenkultur och medier är barnperspektivet frånvarande och lättsinnet större. Och kanske tanklösheten. För ingen menar väl illa? Och barnen – förstår väl ändå inte? Kanske tanklösheten bottnar i behov av uppmärksamhet, bekräftelse och omhändertagande – sådant som just barn behöver.
Sådant som i första hand barn behöver.”
Jag är inte bättre än någon annan.
Men från och med i dag tänker i alla fall jag börja motarbeta min tanklöshet.
