Recension: Världens världslighet av Martin Tistedt

Måste en bok ha en handling? är den första tanke som kommer över mig när jag läst ut Världens världslighet. För vissa läsare underlättar det säkert att det finns en röd tråd, att det finns en tidslinje, att saker händer som får konsekvenser, att det finns karaktärer som är rimliga. Jag behöver det inte, märker jag när jag läser denna bok.

Jag kan inte säga att just Världens värdslighet har en handling. Inte en handling som jag begriper i alla fall. Den har inte heller karaktärer som är rimliga. Nej, det liknar inget annat jag läst. Vad f-n är det här egentligen? fnissar jag förtjust när jag sida upp och sida ner finner… ORD!

Världens världslighet är en ordsymfoni. Ett extatiskt utrop. Det är överdåd, orgier, könsord och osedlighet. Det är historia, politik, grisighet och äckel. Jag älskar det, helt uppriktigt. Men jag tror att många skulle oälska det lika uppriktigt.

Världens värdslighet. Jo, visst finns en röd tråd, men det är inte handlingens röda tråd. Det är människans kroppslighet och köttighet som är den röda tråden. Människodjuret som försöker tämja sig självt, men som hela tiden återfaller i det djuriska. Som äter, som knullar, som strider, som erövrar. Några karaktärer återkommer, leder oss genom världens världsligheter; barbari, kolonialism, filosofi, krig, extas, familjeliv, silikonbröst, dokusåpor…

Jag fascineras över de tankar som måste virvla runt i huvudet på Martin Tistedt och som vomeras ut i textsjok av typen: ”Det regnar glitterläppstift genom guldtänderna, fasar, fjärmar sig och närmar sig parallellt, kastar sig huvudstupa, käpprätt åt alla håll samtidigt! Internationellt underbart allvarlig rusning, steg och blommande blommor som flyter, som en dans, som en tiger, som ett gulnande blåmärke, som barock, ren och skär, fingrande fingrar, fanatiskfina rävar, rå, kissguldglim,” (och här fortsätter texten med könsord som jag inte tänker skriva ut…)

Eller som det här: ”Thomas More och Charles Fourier dränks omslingrande i brunböljandeöversvämmande avloppsvatten då den forsande smärtoilningen får Europa att tappa kontrollen över tarmarna; julgranar av huggande ångestmagknip skjuter tungt pyntade upp i inälvornas organlösa kroppsmassa, tomtebloss av skärande tragik sprutar eldflisor i bakens dunkla korridorer och en julstjärna av familjefridsmisär spränger ut genom pannbenet som pricken över i!”

Jag inspireras av denna ordkaskad, detta frenetiska tempo, dessa konstiga associationsbanor som besegrar tid, rum och vettighet. Denna kärlek till orden, till ordens köttighet, till språkets vanvettighet. En ordestetik som jag inte hittar hos någon annan. Och det är ibland så äckligt, så porrigt så jag bara kan fnissa, fascineras, gapa stumt med uppspärrade ögon.

Nej, det behövs ingen handling för att få mig på gott humör när jag läser en roman. Det räcker med ord staplade på varandra! Det är orden, språket, associationerna, det OHÄMMADE också mänskliga som är behållningen med Världens världslighet.

Ordpoesi, ordvomeri, orderotik, ordstormeri, ohämmat ordfontäneri!

Recension: Änglamakerskan av Camilla Läckberg

Änglamakerskan är Camilla Läckbergs åttonde deckare om Erica Falck och Patrik Hedström.
Jag har läst alla, det är nog bra att nämna det.

I Änglamakerskan är Erica är mammaledig med tvillingarna, men kan ändå inte hålla sig borta från spänningen när ett till Fjällbacka nyanlänt par hittar blod under golvplankorna när de ska renovera köket i den gamla internatskolan.
Därefter spinner Camilla Läckberg sitt historienät av internatskolepojkar, kvinnors livsvillkor genom tiderna, nazistiska spår, vild kärlek, rasistisk politik, homosexualitet, fideikommisser, journalistikens villkor, sorgen över att förlora ett barn, kampen för att komma tillbaka till livet igen. Det är en osalig blandning av teman och karaktärer, men det är oavbrutet bladvändarspännande, med flera ”aha-var-det-så-det-hängde-ihop!”.

Camilla Läckberg är lika mycket deckargåtan som svärmorsproblemen, systerskapet och relationsproblemen. Ja, visst är det ytlig diskbänksromantik. Ja, visst är de flesta personskildringarna stereotypa och platta som klippdockor. Ja, visst försöker Camilla Läckberg täcka in för många historier. Men det hänger ändå ihop till slut: utan deckargåtan – ingen spänning; utan Patrik och Erica – inget liv i berättelsen.

Och jag gillar ju Erica.
Jag älskar när hon slänger in barnen i bilen för att följa en ledtråd, för att sedan glömma ge dem lunch, för att sedan ljuga för svärmor att de visst fått korv med bröd. Jag älskar när hon manipulerar för att få ta båten ut till ön där hennes syster förmodligen är kidnappad av en galen mördare. Ja, jag ler förtjust åt detta jävlar anamma och enerverande Kitty Drew-beteende och hoppas att Erica på nästa sida inte bara lägger näsan i blöt utan hoppar i spat hela hon. Erica är för mig största behållningen med Läckberg och i Änglamakerskan är hon mer än lovligt härligt nyfiken.

Recensionen publicerad i Borås Tidning 26 september 2011

Fler recensioner:
Här är GP:s recension av Cecilia Verdinelli

 

Dagarna med Kerstin Thorvall och det här med att skriva porträtt

Läs inte denna smörja! skriver en vän till mig ungefär om den nya boken om Kerstin Thorvall och fortsätter: ”Om du tycker om Kerstin Thorvalls levande författarskap – så ska du absolut INTE läsa den här boken. När jag hade läst den (den ser så aptitlig ut, förstås), så slängde jag den direkt i sopnedkastet. Jag vill inte vara med och sprida dynga om Kerstin Thorvall som inte längre kan försvara sig.”

Jag förvånas över de starka orden. Och börjar fundera. Över bilder. Över människoporträtt. Över helheter.

Kerstin Thorvall har på många sätt varit en förebild för mig, hon som inte ville vara, eller kunde vara, lagom. Som stack ut. Som var krånglig. Som dansade vilt. Som hatade att åldras. Och som vågade säga att hon var kåt – jättekåt, till och med. Jag läser fortfarande Det mest förbjudna med förundran. Jag läser fortfarande Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig med förundran. Med avund? Nej, jag är inte avundsjuk. Det som river och sliter i Thorvalls själ vill jag inte ha. Narcissismen vill jag inte ha. Men jag fascineras av berättelserna.

Malin Ullgren är något på spåren i recensionen i Dagens Nyheter.  Hur ska man berätta historien om en människa? En krånglig människa? Ett ”oavbrutet intressant dubbelporträtt: dels av Thorvall, dels av journalistikens villkor”, skriver Ullgren och fortsätter:  ”att under lång tid följa en människa är utan undantag en intrikat psykologisk process och en yrkesutmaning som inte låter sig sammanfattas av publicistiska spelregler.”

Nej, man kan nog inte förvänta sig som läsare av en biografi att journalistens val och icke-val inte ska ha betydelse. Man skriver i ljuset av sina egna erfarenheter. Och särskilt när man ska skriva ett porträtt baserat på intervjuer – i samtalet finns alltid två personer. Så det är inte sanningen om Kerstin Thorvall som skrivs. Det är Åsa Mattssons version av sanningen om Kerstin Thorvall. Det är Åsa Mattssons dagar med Kerstin.

Jag tänker kanske att det är en generationsfråga, det här med att min vän inte gillar boken. Så är det ju ibland. Min vän är äldre än jag, en generation äldre. Jag fascineras av Thorvall på håll, hon var mitt i det när det hände. Jag hade naturligtvis frågat Kerstin Thorvall helt andra saker än min vän om jag hade fått chansen.

I boken är Kerstin Thorvall excentrisk, otrevlig, krävande. Men ibland lyser sorgen igenom. Som i kommentaren om Maria Wine:  den ”fina”, medan Kerstin själv var den fula.

Jag gillar Dagarna med Kerstin just för att den inte är smickrande, inte är tillrättalagd. Och visst kan man skriva ett porträtt av en kvinna på detta sätt. Visst kan en kvinna, en konstnär,  få slippa vara snäll, vän och trevlig hela tiden! Det enda jag saknar är fler foton. Jag hade velat haft mycket fler bilder på denna fantastiska författare och konstnär, som älskade att stå i centrum av uppmärksamheten.

Erotiska bokmässefynd

Det är två dagar kvar på bokmässan, jag vet. Men då kommer inte jag vara där. Jag har fått tillräckligt med mässa för att klara mig till nästa år.
Seminarier: check.
Mingel: check.
Releasefest: check.
Författarspotting: check.
Konstiga fester på parkeringar: check.
Bokfynd: check.
I år blev det faktiskt mest erotiska bokfynd: Erotisk ritbok, Berättelsen om O, Rut Hillarp Dagboken.
Men också en bok om kreativa processer från Broby Grafiska med texter av bland annat Amanda Ooms, Hynek Pallas och Sara Villius, och en spännande ny bekantskap: Martin Tistedts Världens världslighet.
Jag fyndade också en mycket vacker t-shirt i Bangs monter.
Ses igen nästa år!

Litterär speed-dating!

Jag har just bevittnat en litterär speed-dating mellan Mikael Fant och Christoffer Carlsson.
Mikael rekommenderade bland annat Christoffer att läsa Romain Gary och Christoffer tyckte minsann att Amy Hempels noveller var något Mikael borde läsa.
Christoffer tyckte att hans skrivsätt i bästa fall var som när Brett Easton Ellis är som sämst och Mikael tyckte Den lille vännen av Donna Tartt var en bok han aldrig borde ha läst ut.
Hela datingen filmades om kommer att finnas på Bokus hemsida om några dagar. Då länkar jag dit från den här sidan.

Erotisk ritbok funnen!

Åh! Den erotiska ritboken! Jag hittade den! Och jag hittade författaren också! (Eller illustratören kanske jag ska säga..?)
Erotisk ritbok är med på min tio i topp-lista över höstens bästa facklitteratur och mannen bakom heter Magnus Frederiksen. Anledningen till att boken finns var en pryd klasskamrat på Forsbergs skola. Under kroki-klasserna så satt hon och tittade ner i golvet istället för att teckna av den nakna människan på podiet framför. Så pinsamt tyckte hon att det var med nakna mönniskor!
Magnus Frederiksen fick då idén att hjälpa henne, och gjorde några skisser som blev en 20-sidig bok som han sedan sålde på skolans julmarknad. Den sålde slut direkt!
Den bok som nu ges ut på Vertigo förlag är en utökad version på 80 sidor. Och Magnus har gjort grundlig research.
- Jag ville att det skulle finnas något erotiskt där för alla smaker, så jag kollade runt lite på nätet. Ens egen fantasi räcker ju inte långt i de här sammanhangen.
Ja, jag fick ett signerat exemplar.

Vilken författare är du?

Jag gjorde testet i Borås Tidnings monter. Ja, jag blev Jonas Hassen Khemiri…

Böcker som samtalar!

Hur många berättelser finns det? Hur många varianter på samma tema kan det finnas? Kärlek? Död? Hat?
Lena Kjersén Edman har skrivit en bok om intertextualitet – Böcker som samtalar. Det handlar om texter, böcker, där författare som inspirerats av andra: att knycka helt frankt, eller göra nytt på ett begåvat sätt.
Många författare inspirerar andra författare att berätta historien på nytt, som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, där både Kerstin Ekman och Bengt Ohlsson skrivit en annan version av berättelsen. Michael Cunningham inspirerades av Woolfs Mrs Dalloway och skrev Timmarna, Kerstin Ekman inspirerades av Eyvind Johnsons Krilon-serie och skrev Gör mig levande igen.
Men det finns andra sätt att knycka på. Det senaste exemplet är Axolotl Roadkill, där författaren samplat olika texter från andra böcker, från bloggar och skrivit ihop en ny historia av dessa texter.
I Böcker som samtalar finns fler exempel.
Men visst är det häftigt? Att romangestalter kan få nytt liv igen!

Starta en egen bokblogg!

Bokmässan handlar om så mycket, men läsupplevelsen är central tycker jag. Och läsupplevelser vill många dela med andra. Igår lyssnade jag på ett seminarium om Bokcirklar. Idag har jag lyssnat på Petra Jankovic Picha från Breakfast Bookclub och Karin Berg från En bokcirkel för alla, som båda är två välkända bokbloggare. De pratade om konsten att bokblogga, eller rättare sagt hur du startar en egen bokblogg. För det är inte svårt alls.
Varför bokblogga? Petra berättade att hon började för att hon ville komma ihåg det hon läst, som en läsdagbok för att bevara och fördjupa läsupplevelsen. Sedan är det också roligt att träffa andra som har liknande intresse. Det blir lite som en bokcirkel, fast virtuell.
Karin och Petra har tillsammans skrivit en bok med praktiska tips om hur man startar en bokblogg, vilka verktyg som finns, hur man använder Facebook och andra sociala medier som nyligen.se.
Vad ska man blogga om då? Boktips, recensioner, roliga listor, boknyheter till exempel. Viktigast är att ha en bra blandning.
Vill man synas mycket, så kan det vara bra att nischa sig. Bra exempel är Deckarhuset, Ljudboksbloggen eller Book Cover Girl.
Bara att sätta igång!

Recension: Snöängel av Anna-Karin Palm

Det är en underlig vinter i Snöängel. Det snöar och snöar och snöar och Stockholm täcks av ett vintervitt täcke som lämnar spår av pulsande fötter och som skymmer sikten för det som ska hända. Det är vintern 1985/86, Catrine da Costa är mördad, Palme kommer snart att bli, där han oförsiktigt går på Stockholms gator. Yuppiesarna trängs på Stureplan bland främlingsfientlighet och böghat.

Berättelsen cirklar kring den föräldralösa Hedvig, men också kring många personer i hennes närhet: hennes syster Lovisa, hunden Billy som rymmer för att den har en föraning, vackra Aisha, lillebror Ishmael, busschauffören Rafaele, taxiföraren, vännerna Anna och Rakel, den tafatte polisen, den goda horan, den sökande konstnären, den gamla damen med hemligheten, historikern, läkaren, businessmannen, uteliggarna; en kakofoni av röster, symboler för klasskillnader och etniska skillnader, som tillsammans bildar en röst – den moderna stadens – denna underliga vinter fylld av hemligheter, varsel och frågor.

Den föräldralösa Hedvig är romanens mål, centralgestalt och katalysator. Det är Hedvig som möter, eller får människor att mötas. Men lika mycket är Stockholm en centralgestalt – husen, gatorna, invånarna. Tidigt placeras också berättelsens möjliga klimax: en nyårsmaskerad hemma hos Rakel och Anna. Och alla karaktärer i berättelsen dras till maskeraden, trots att de egentligen inte borde känna varandra. Maskeraden som möjlighet att klä bort bakgrund och tillhörighet. Men gåtfulla element och viskningar i berättelsen varnar om att något kommer att inträffa.

Snöängel betonar vikten av berättelsen och berättaren. Och det finns flera berättare i Snöängel. Dels finns en författare i exil, som betraktar Stockholm på håll medan hon uppfinner sig själv och sin berättelse. Dels finns en tydlig allmänvetande författarröst som tar läsaren med på vinterpromenader i Stockholm – se upp så ni inte halkar! se så vackert det är! – och som alltid leder läsaren tillbaks till Hedvig och så därifrån vidare ut till de andras berättelser igen. Men det finns fler berättare gömda: Ishmael – som tecknar Hedvig från ett barns perspektiv, och Anna, som i slutet av boken får ett uppdrag av Hedvig: ”Skriv om hur det var. Försök förstå.”.

Snöängel är en fantastisk läsupplevelse. Det finns så många lager, så många teman, så många berättelser i berättelsen. Och språket! Vackert, vilsamt, poetiskt, sagolikt. Och samtidigt – i några få hetsiga meningar kan Anna-Karin Palm visa mig en plats, ge mig en känsla av att jag är där: i trängseln på Prinsen bland författare och skådespelare, med barnen under köksbordet på nyårsfesten, promenerandes längs Norr Mälarstrand. Miljöerna beskrivs som om det var första gången de upptäcks, med nyfikenhet och förundran. Stockholmsskildringen är makalös, beskriven med en vacker längtan av författarrösten i exil.

Det är omöjligt att inte tänka på Kerstin Ekmans Gör mig levande igen när jag läser Snöängel, likheterna är många: myllret av människor, skildringen av Stockholm, det gåtfulla och magiska inslagen, stadens och samhällets förändring gestaltat genom karaktärerna. Vintermörkret som sänker sig över en tid som innehåller något nytt och främmande.

I Snöängel är mötet mellan människor av olika bakgrund centralt. Men det spelar ingen roll varifrån vi kommer, tycks Anna-Karin Palm vilja säga, för vi kan mötas i nuet och det räcker bra. Men om man däremot inte vet varifrån man kommer, om man är utan historia, utan en berättelse – då går man under.

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 23 september 2011

Fler recensioner:
Här är Expressens recension av Amanda Svensson.
GP:s recension av Cecilia Nelson.
Recension i Tidningen Kulturen.