Var är humorn i chick-liten?

Ja, jag funderar fortfarande mycket på min plötsliga aversion mot chick-litt.
Jag menar – det måste ju finnas några bra anledningar till att jag inte gillar det längre. Förutom det där med identifikationsproblemet, menar jag. Och jag funderar och funderar…

Jag har läst tre chick-littromaner i sommar: Stockholm Rosé, Någonstans inom ossoch Sista natten på Chateau Marmont. Jag gillade ingen av dem något särskilt.

Och så slår det mig:
Ingen av dem är särskilt rolig!

Visst fnissade jag lite när jag läste Stockholm Rosé, vissa dialoger i den är skitkul, men på det hela taget – det är inte humor någonstans! Varken i Kajsa Ingemarssons eller i Lauren Wiesbergers senaste. Djävulen bär Prada var ju skitrolig. Likaså Små citroner gula. För att inte tala om Bridget Jones! Okej, den är gammal, men fortfarande en av de bästa chick-littböcker som finns!

För mig har nog alltid chick-litten haft lite hjärta, lite smärta, men mest av allt så har jag ju velat skratta! ”Dråpligt” är det ord som kommer för mig. Och ”feel-good”!

Chick-litt – dråpligt – feel-good, liksom…

Mer sånt! Tack! Annar slutar jag på allvar läsa chick-litt.
Och jag menar det den här gången..

Hur ska det gå i Himmelsdalen?

Det här med spänningromaner…

Jag tänker en del på det just nu, eftersom jag just läst ut Marie Hermanssons nya bok Himmelsdalen och som bäst håller att skriva en recension till Borås Tidning.
Ja, den är spännande. Ja, jag ville läsa färdigt för att veta hur det skulle gå. Men jag hade inte tänkt mig Marie Hermansson som en spänningsromanförfattare, bara…

Nej, Himmelsdalen är naturligtvis mer än bara spänning. Det är ju kampen mellan… Och idén om människan som…
Eller vänta…  Är det bara jag som vill läsa in något mer i Himmelsdalen för att vilja kalla den bra litteratur?

Ja, det här med spänningsromaner…

Varför kan det inte räcka med att en bok är spännande? Att det är jag-vill-veta-om-han-kommer-klara-sig som driver berättelsen framåt? Måste det finnas fler lager, undermeningar, metanivåer för att  en bok ska vara riktigt läsvärd? Jag vill svara nej på den frågan. Jag vill svara att spänningen räcker. Men det är inte alltid så.

Äsch.

Recensionen av Himmelsdalen kommer i Borås Tidning om några dagar. Jag hoppas att jag har hunnit klura ut något bra svar på den frågan tills dess…

 

 

Releasefest för Djävulens tonsteg

I går kväll klapprade jag i höga klackar och kort svart kjol snabbt, snabbt nerför Hamngatan för att komma i tid till releasefesten på NK för Hans-Olov Öbergs åttonde deckare Djävulens tonsteg. Dörrarna till varuhuset skulle nämligen stängas kl 19.00 och kl 18.40 stod jag på perrongen på Hornstulls T-banestation och svettades…

Men jag hann.

Och vilken kul fest! Jag träffade många gamla och nya bok-vänner. Fina mingelbilder från festen finns på Skugge&co:s hemsida.
(Ja, det är jag i vit blus med svarta prickar… )

Jag har ju läst Djävulens tonsteg för över ett år sedan (fast då hade den en annan titel) och försiktigt kommit med lite synpunkter (på bland annat titeln..) så det är verkligen jätteroligt att se att det blivit en bok äntligen. Och jag ska snart läsa mitt signerade exemplar och se vad mer Hans-Olov Öberg ändrat från det allra första utkastet.

Första recensionsdag för Djävulens tonsteg var i går. Och Deckarhuset har redan recenserat den.

Jag tror att många författare skulle vara nöjda med en sådan recension.

Författaren signerar!

Releasefest i Storsta’n!

Ja, nu ska jag åka tåg igen.
Mot storstaden i nordost den här gången.
Releasfest för en ny deckare imorgon lördag, minsann.

Nej, det är inte särskilt vanligt att jag åker på releasefest, men den här gången så råkar jag känna författaren ganska bra. Och det ska bli kul att äntligen se boken på riktigt och hur manuset blev till slut.
Jag återkommer om den är så bra som jag vet att den är…
(Ja, jag har faktiskt läst ett första utkast av manus för ett drygt år sedan… och tänk att det blev en riktig bok!)

Alltid kul med fest. Och särskilt när det är på NK i Stockholm. Och särskilt när Linda Skugge&co ordnar partajet!

Följ mig på twitter!

Ja.

I efterdyningarna av att ha kraschat i verkligheten efter att ha varit på framtidens media-konferens så har jag börjat twittra.
Ja, det var väl dags.

Så – följ mig gärna på twitter också!

Nej, jag har ingen fantasi. Jag heter Annika Koldenius där också…

Framtidens bok?

Jag har sett framtidens bok!
Eller bok och bok, förresten… Jag vet inte vad jag ska kalla det.

Jag har nyss kommit hem från Media Evolution-konferensen i Malmö, har med mig massa nya intryck som gjort avtryck – nya tankar om medier, internet, gränssnitt, appar, kreativitet, design, människa-och-maskin… Jag har lyssnat på musik-konstnären Bill Drummond, cyborg-antropologen Amber Case, curatorn på MoMA Paola Antonelli, filmaren Hanna Sköld, författaren Unni Drougge.

Och så boken.
Eller som den presenteras i programmet:

”a publishing platform offering multi-sensory reading experience for iPad users”.

A multi-sensory reading experience!
En läsupplevelse för fler sinnen?
Japp!

Det är helt enkelt något man kan köpa till en iPad, med text i ena hörnet som scrollas fram. Och beroende på var du är i texten så dyker det upp taggade bilder, ljud eller musik som ger berättelsen ett mervärde. Företaget som hittat på det heter ustwo och själva idén heter Papercut. (Hela sessionen filmades och finns att se här.)

Jag blev först skitarg! Komma här och förstöra! Boken är ju nästan det enda ickevisuella medium som finns kvar, där läsaren får skapa sina egna bilder, fanstiera ihop själv hur karaktärerna ser ut, hur landskapet ser ut, hur det låter… Det är ju det som är själva poängen med en BOK! Och nu kommer någon och prackar på en någon annans bilder, musik, ljud…

Men sen tänkte jag om. För det är ju inte en riktig bok. Det är något annat. En berättelse med mer än bara text, helt enkelt.

Ett helt nytt medium, helt enkelt.

Det är fortfarande under utveckling. Det finns inte så många berättelser som är färdiga att köpa. Men… bara att möjligheten finns!

En bok är en bok är en bok. Det här är något helt nytt! En blandning av olika medier! Och se bara på Björks senaste skiva, eller multimediaprojekt, för iPad, som är både visuell konst, musik, spel och.. ja.. mycket mer!

There is more to come!

Är det en bok, ett spel, ett konstverk, en mikroskopbild? Nej, jag lyssnar på Björks senaste musikprojekt!

Det underbara med att åka tåg…

… är att det är så många timmars läsning utan avbrott.

Ja, jag ska åka tåg imorgon. Jag ska ner till Lund och Malmö för en kombinerad vänbesök-, studiebesök- och konferensresa. Först till Lund för vänner och studiebesök på universitetet för att se hur de jobbar med rörlig bild och sedan till Malmö för vänner och konferensen Media Evolution.

Oj, vad jag kommer att lära mig saker. Det gillar jag. Och oj, vad jag kommer att vara trött när jag kommer hem. Ja, det får jag väl stå ut med helt enkelt…

Men, nu till den svåra frågan - orkar jag ta med mig min inbundna Juli Zeh Leklust-bok, som är en är stor som en Alladinask och väger något kilo sådär, eller ska jag ta med mig några lättare pocketböcker som utan problem ryms i min coola ryggsäck?

Eller måste jag helt enkelt ta med mig Leklust för att den är så himla bra och för att jag vill läsa färdigt den?

Förlag på andra mindre böcker att ta med: Mörkt vatten av Oates, The Great Gatsby av Fitzgerald, Rika Flickor av Scheuermann, Passionen enligt G.H. av Lispector… Jo, för all del så verkar det ju trevligt också..

 

Läs-flow, skriv-flow, spring-flow…

Nu tar vi det i rätt ordning.
I går var en sån där dag då jag hade flow.

Först hittade jag en bok som jag tänkte jag kunde stå ut med i det läs-vakuum som jag fortfarande har efter Belägring – Leklust av Juli Zeh. Men jag mer än stod ut. Jag fullkomligt svalde den! Kunde inte sluta läsa. Blev fullkomligt alienerad till söndagsvardagen runt omkring mig;  brände pannkakor, lät barnen slå ihjäl varandra, mumlade artiga fraser till maken när han ville konversera. Det är över min fattningsförmåga att man kan skriva som Juli Zeh!  Så rasande intelligent, så raljerande utan att bli elakt, så innerligt, otrevligt mänskligt, så distanserat och nära på samma gång. Hur är det möjligt?

Efter det hade jag spring-flow. Två varv runt Kolbränningen (som den heter, även om alla boråsare jag känner vägrar kalla den för något annat än Byttorpssjön) i rask takt med en liten spurt på slutet i mina nya, på löpband utprovade, löparskor. Skymningsljuset föll förslaget och färgade allt förföriskt i guld och jättebalsaminerna vajade över mitt huvud medan jag sprang så gruset yrde. (Ja, jag är bara liiiite stum i benen nu på måndagsmorgonen…)

Och till sist hade jag skriv-flow. Jag satt vid mitt Carrie-skrivbord (mer om det snart) i sovrummet, tittade ut på natthimlen genom takfönstret, hörde hur mannen i mitt liv snarkade sött i sängen bakom mig och skrev och skrev i två timmar tills det hade blivit måndag, kapitlet var färdigskrivet och det inte fanns något mer att berätta. Det var inte snyggt skrivet, utan ett ”vomit-draft” (något som Emma Ångström berättat om på Bokcirklar.se när hon var gästbloggare där och som jag genast tog till mig.).  Men ett vomit-draft är i alla fall början på något. Och kapitlet blev klart. Och ja, om det blir något som är värt att ges ut, så blir det under pseudonym, det också…

 

Chick-lit bor inte här längre

Jag är bekymrad.
För jag känner inte längre igen mig själv.
Jag trodde att jag var en person som gillade att läsa chick-litt då och då, men nu visar det sig, att så inte alls är fallet.

För nu i sommar, när jag läste Kajsa Ingemarssons senaste och Lauren Weisberger senaste (jag menar – här talar vi kvalitetschick-litt), så blev jag bara arg och ville skrika: ”Väx upp för fan!!!” till hjältinnorna. Kanske har jag blivit cynisk med åren, men jag hoppas inte det.

Jag tror bara att jag håller på att bli för gammal för hela idén.

Chick-litt bygger ju på identifikation, det är det som är poängen med hela genren. Alltså inte igenkänning i de faktiska omständigheterma – att bo i New York, eller att jobba som trainee – utan i känslorna. Och numera så känner jag faktiskt inte igen mig i vara-i-början-på-karriär-i-storstad-utan-barn-på-jakt-efter-kärlek-trassel-med-pojkvän-vem-ska-jag-ligga-med-komma-till-insikt. Jag kan inte ens läsa det som förströelse längre. Inte ens som jag-minns-hur-det-var-att-vara-ung. (Herregud, jag kanske håller på att bli cynisk, på riktigt!)

Jag är ju annars en sådan som gillar att blanda högt och lågt, som inte vill vara kulturelititistisk och utesluta vissa genrer bara för att. Jag tycker chick-litt som genre har en sällsynt viktig plats i litteraturen. Men det verkar vara som om den platsen från och med nu är till för andra läsare.

Suck. Ja.

Det är sorgligt. Det är alltid sorgligt med avsked, men jag måste säga adjö. Nu behöver jag andra insikter om hur det är att vara människa.
Adjö kära Lauren, adjö Kajsa. Adjö lättsmält, litteratursyndig förströelse för stunden, ty du fungerar ej längre för mig.

Adieu, adieu.

Farv…äääääääl… Uhääää….

(”Hallå, hur mår du? Varför gråter du? Ska jag ringa efter någon åt dig? Vänta lite, så ska jag… Kan jag låna din telefon, så ska jag försöka…?” /Mannen lånar kvinnans telefon, ringer första numret i samtalslistan, talar med någon i telefonen…/ ”Nä, hon bara sitter där och snyftar och håller krampaktigt i en DVD-box där det står… jag ser inte riktigt… Sex and the… City, tror jag. Hon säger något nu… Hon säger faktiskt: ”Den här ska ni inte få ta ifrån mig, den här ska ni inte få ta ifrån mig…” Ja, det är det hon säger. Ska jag låta henne vara ett tag, säger du? Bara chick-littsorg, säger du? Ja, då lämnar jag henne här då. Ja, tack då… Ja, ingen orsak…”)

Recension: Sista natten på Chateau Marmont

Du slavar som en galning på två jobb och försörjer din pojkvän som bara sitter och slår några ackord på gitarren i replokalen och lovar att han ska bli rockstjärna en dag.

Yeah, right.

Men i Lauren Weisbergers nya chick-litt Sista natten på Chateau Marmont är det faktiskt precis det som händer – mannen blir rockstjärna – och vår hjältinna ställs inför de problem som kommer med pojkvännens nya stjärnstatus. Hur mycket ska hon vara en stödjande hustru och hur mycket ska hon satsa på sin egen karriär som dietist? Eller rättare sagt: hur mycket kan hon ta ledigt från jobbet utan att få sparken för att gå i Valentino-klänningar på röda mattan? Och ännu rättare sagt: Kommer äktenskapet att hålla när maken festar runt med snygga modeller i Los Angeles och hustrun sitter och surar hemma på andra kontinenten när hon inte får ledigt från jobbet för att gå i Valentinoklänningar för att hon vill ha en egen karriär?

Jag slits mellan att tycka att det är underhållande och välskrivet till att tycka att det är amerikanskt dravel, mellan att tycka att det är relationsroligt och hög igenkänningsfaktor till att tycka att: ”Nä, men ska det vara så svårt att bara PRATA MED VARANDRA!!!!”

Äsch, man ska nog inte tänka så mycket när man läser chick-litt. Det sa jag när jag läste Kajsa Ingemarsson, det säger jag nu också. Det är som att titta på en romantisk komedi. Man ska inte tänka så mycket på innehållet. Det följer mallen.

Och det är väl poängen – att man inte ska bli överraskad på slutet, det måste liksom ordna sig till det bästa.

Men som enda länk till den litterära verkligheten räcker det inte.