Jane Austen och The Good Wife

Jag måste dela med mig av något jag läst alldeles nyss på en sida som heter Wierd Science. (Låt er inte luras av det konstiga namnet, för sidan handlar om film och TV-serier – berättelser alltså…)

Det handlar om berättelser som går igen. Och om hur man bygger kvinnliga karaktärer. Bland annat görs en jämförelse mellan Jane Austens Övertalning (Persuasion) och TV-serien The Good Wife. Och det är jätteintressant.

Jag tänker också på det jag skrev tidigare här på bloggen i inlägget Hur mår romanen? om TV-serien som den nya sättet att berätta vår tids historier, teve-romanen som genre.

Här är länken!

Recension: De imperfekta av Tom Rachman

Nu har jag läst ut De imperfekta av Tom Rachman. Jag gjorde det för några dagar sedan, men det är en sån där bok som jag har gått och funderat på vad jag egentligen tyckte om den.

För när jag hade läst ut den så var min första reaktion att jag hade blivit lurad! Den började så fint. Jag gillade verkligen de första tre porträtten, tänkte att den här boken handlar om möten mellan människor, vad härligt! Så vackra vi människor är!

Men något hände när jag läste porträttet av korrespondenten i Kairo – stilen blev raljerande, men utan värme och humor. Jag verkligen hatade porträtten i det kapitlet – den ärrade krigskorrespondenten Rich Snyder som kliver över lik för att få sin story, wannabe-korrespondenten Winston Cheung som inte har en aning om vad journalistik är och nyhetsjournalisten Zeina, som verkar snäll, men som egentligen är den störste skurken av dem alla. Och efter det var det liksom kört; jag hade bara de två elaka, elaka Rich och Zeina och den helt grundlurade Winston i tankarna.

Men kanske är det författarens intention? Att livet hårdnar ju närmre avgrunden man är? Att ju mer desperat man är, ju mer hämndlysten man är, så får det en att göra saker som man aldrig skulle ha tänkt från början?

Boken är uppbyggd av en serie porträtt som kretsar kring en nedläggningshotad tidning. Man får följa korrespondenter, reportrar, redigerare, nyhetschefer och deras relationer, både på tidningen och utanför. (Och är man journalist, som jag, och har jobbat på en nyhetsredakton, som jag, är det jätteroligt att läsa just de aspekterna av berättelserna. Hög igenkänning.) Men att ha nedskärningshot hängande över sig, gör något med människorna på redaktionen. Alla gör sitt yttersta för att få behålla jobbet – vilket betyder att trampa ner någon annan. Det är vinna eller försvinna. Förråda eller förrådas. Boken gräver i hur viktigt det för människan att finnas i ett sammanhang, att ha relationer, vare sig det är i kärlek eller på en arbetsplast. Men jag gillar faktiskt inte den cyniska tonen som smyger sig in efter ett tag. Att människor kan vara så elaka mot varandra! Som i kapitlet med ekonomichefen Abbey Pinnola, där en medarbetare hon sparkat får sin hämnd genom att bokstavligt talat klä av henne in på bara underkläderna. Det är så utstuderat hemskt att jag nästan börjar gråta. Jag vill inte tro att människan är så hemsk. Men det blir värre i boken och det knyter sig i magen på mig när jag läser det sista kapitlet.

Men det är ruskigt bra skrivet. Dialogen är fräck, insikten om männniskan är monumental. Och nu när jag låtit berättelsen sjunka in några dagar så börjar jag förstå författarens poäng, tror jag.

Jag skulle säga att De imperfekta är en bok om människans plats i hierarkin och vad man gör för att få behålla den. Men det är hemsk läsning.

Kan vi inte vara lite snälla mot varandra bara?

Nu på nattduksbordet. Snart i bokhyllan.

Recenserar Aisha de troendes moder

Nu ska jag recensera en bok för Borås Tidning igen.

Förra gången jag recenserade var det Stockholm rosé.  Nu har jag fått något annat att bita i, nämligen en roman om islams födelse – Aisha de troendes moder. Första orden i romanen är ”Vad är tro?”. Det sista ordet är ”Amen”.

Islam intresserar mig, historiska kvinnoporträtt intresserar mig, så jag hoppas att jag kommer att tycka om berättelsen. Men en recension är en recension är en recension. Så jag läser med lite mer kritiska ögon än vad jag skulle gjort annars. Jag har just nu kommit 145 sidor av 598. Nedräkning till deadline minus tre dagar and counting… Snart i en tidning nära dig!

Deadline 3 juni.

Läsutmaning 2011 – Boktolva

Det är bra att ge sig själv utmaningar då och då. Kanske särskilt läsutmaningar?

Jag har inspirerats av en bokblogg som heter Enligt O. Där finns en läsutmaning som Enligt O kallar Boktolva – att läsa böcker från tolv författare som man är nyfiken på men inte läst tidigare. Jag tänker att det är 12 författare för att det ska vara en författare för varje månad på ett år, och därför ligger jag redan 5 författare efter. Puh, hur ska det gå?

Och kan jag ens komma på tolv författare jag är nyfiken på som jag inte läst? Jag menar – borde jag inte läst dem redan om jag nu var så nyfiken på dem?

Och vågar jag vara ärlig? Jag menar – om jag inte redan läst dem, så gör jag ju mina svarta läshål offentliga: de Nobelpristagare jag inte läst, de stora ryska författare jag inte läst. Lite skäms-varning blir det ju…

Men jag börjar lista dem nu, min egen Boktolva. (Och några har jag redan lånat i den hjälpsamma bokhögen från det flyttande Stadsbiblioteket, men jag får väl låna fler…)

1. Mare Kandre. 2. Doris Lessing. 3. Elfride Jelinek. 4. Thomas Bernhard. 5. Leo Tolstoj. 6. Jonathan Safron Foer. 7. Brett Easton Ellis. 8. Sarah Waters.

Det blev visst bara åtta just nu. Jag behöver fyra till. Vilka?

Bokskog!

Boktipset: Jan Guillous memoarer

Jag gillar Jan Guillou.

Jag fascineras över hur bra han kan berätta en historia.
Jag fascineras över hans förmåga att tro på sig själv i alla lägen.
Jag fascineras över att han vänder varje situation till sin fördel.

Som journalist är det oerhört spännande att läsa Jan Guillous memoarbok Ordets makt och vanmakt - om alla publiceringsvändor, alla journalistiska beslut som fattas, alla historier som ska berättas: hur man skriver, hur man berättar, hur man gör TV, hur man debatterar. Allt det där som står för den sanningssökande, ifrågasättande, undersökande, provocerande…
Och att få höra hur det hände, hur det var då, då när det begav sig. Jag minns ju inte 70-talet, IB-affären, FiB/Kulturfront, minns bara vagt Rekord-Magazinet och grabbarna på Fagerhult, Guillou med rutig skjorta och uppkavlade ärmar. Gevär över axeln. Eller minns jag fel där? Med geväret?

Det är en memoarbok. Naturligtvis är det enbart Jan Guillous version av sanningen, men det är en oerhört underhållande sådan.
Kanske ska man läsa den som fiktion? Som en Hamilton-roman med Guillou i huvudrollen som Carl Gustaf Gilbert? Sanna historier som fond, trovärdiga historier som huvudspår, så osannolikt att det blir sant bara därför?

Kanske är jag förblindad av beundran? Av den där obotliga tron på att man har en bra historia som man måste berätta. Och att man har RÄTT!
Jag köper hela paketet. Hans stundtals raljerande ton, hans förmåga att sätta sig själv i centrum, hans tro på sig själv, hans tvärsäkra sätt att uttrycka sig.
Men det är så roligt, det är verkligen skickligt berättat.

Och se här hur han skriver om populärlitteraturen och varför kulturredaktionerna inte gillar den:
Det är ”en seglivad föreställning om att storsäljande romaner hindrar publiken från att läsa poesi och experimentella romaner. Man talade om en sorts litteraturkaka, given för varje år. Om hajen Marklund eller späckhuggaren Mankell kom och tog ett för stort bett blev det för lite kvar åt sådana författare som skrev med enbart konstnärliga ambitioner, att förnya språket, gestalta själens obotliga ensamhet eller liknande. Enligt denna lika seglivade som enfaldiga föreställning utgör storsäljande romaner en kulturfara.”
Och så fortsätter han någon mening senare:
”I verkligheten fungerar det tvärtom. Liza Marklund och Camilla Läckberg har mobiliserat nya bokläsare. främst yngre kvinnor, och för det borde de få medalj.”

Medalj till Läckberg och Marklund, alltså.
Ja, kanske det.
Ja, varför inte?
Guillou har säkert rätt där också.

Det kommer visa sig i efterhand det också.

Jan Guillou funderar och skriver. Ny bok kommer i höst - Brobyggarna. (Bild från Piratförlaget.)

Hell Yeah – ett nytt bokmärke!

Jag är en sån som viker hundöron.

Men jag tänkte sluta med det. För nu har jag fått ett nytt bokmärke – en liten fågel som kom inflygande till mig via… och som sedan… Ja, det var så här det gick till (and listen carefully now):

(Och egentligen skulle jag här ha skrivit en lång berättelse om min fascination för tyger och färger och former, något som gjorde att jag inte alls blev ledsen när min man föreslog att vi skulle flytta till Borås eftersom han hade fått jobb där, och hur jag alltid köper stuvbitar när jag ser en hög för det kan ju vara bra att ha till något lapptäckes- eller kuddprojekt, jag menar: bara för att man läser massa böcker behöver man ju inte ha det fult omkring sig, men jag skiter i den berättelsen och kör den korta versionen, den som är den just nu sannaste.)

Jag har varit på Oddbirds outlet i Tranemo!

Det är en av fördelarna med att bo i Sjuhärad – alla tillfälliga outlets som dyker upp när man minst anar det. Eller två gånger om året i alla fall. Jag tror att jag kände mig som en riktig boråsare först när jag hade varit på min första utförsäljning, som var på Didrikssons, där jag stod och köade och svettades i en trappuppgång tillsammans med vad jag då tyckte var halva Borås, fyndade två barnoveraller och lite vantar, men hade naturligtvis inga kontanter med mig, utan var tvungen att låna av min medföljande kompis, tack Annie.

Det var kul i Tranemo. Alla var glada, det bjöds på våfflor, jag ville aldrig åka därifrån, jag köpte flera kuddar, massor med stuvbitar, en ljusstake av gamla kaffekoppar, några vykort (förmodligen ett skåp också, om ingen hinner till Tranemo före mig idag) och så BOKMÄRKET: Oddbirds lilla gula fågel, egentligen prislappen faktiskt, som nu ligger i De imperfekta och väntar på att jag ska dra ut det och börja läsa. Jag har kommit halvvägs i De imperfekta nu. Jag är fortfarande lika imponerad av berättarkonsten, hur enkelt det verkar vara för Rachman att berätta om alla dessa människor. Men jag börjar få invändningar mot själva upplägget - att låta porträtten vara så självständiga. Men jag ska återkomma till det när jag har läst klart. Och så har jag ju fått en ny läskudde också.

Hell yeah!

Mitt nya bokmärke och läskudde.

 

Våfflor, kuddar, kassar.

Perfekt De imperfekta

Jag började läsa De imperfekta av Tom Rachman idag.

Jag kan bara säga: wow!

Den har legat etta på DN:s lista i några veckor nu, så det var väl oundvikligt. Inte för att jag brukar läsa alla de böcker som ligger etta på DN:s boklista, men det är klart att jag blir nyfiken.

Jag har läst knappt 100 sidor och är hittills djupt imponerad och tagen av de porträtt som Rachman målar upp. Ramberättelsen är att det handlar om en engelskspråkig tidning placerad i Rom, och de människor som arbetar där. Varje medarbetare har fått ett kapitel, ett porträtt. Däremellan så är det kapitel skriven i kursiv stil, som handlar om själva tidningen.

Visst handlar det en del om tidningsarbete och journalistik. Men mest handlar det om hur det är att vara människa. Om sorger. Om kärlek. Livet och döden.

Och det är rasande skickligt skrivet! Av en debutant, dessutom! De två första porträtten är helt igenom fantastiska, skulle fungera utmärkt som självständiga noveller. Jag är inte irriterad på något språkligt eller berättartekniskt hittills. (Jo, kanske lite på de kapitlen i kursiv stil som berättar om tidningen.)

Jag skiter väl i tidningen! Jag vill veta mer om människorna i den!

Jag hoppas att De imperfekta håller hela vägen. För ibland blir jag jätte-entusiastisk de första 100-150 sidorna av en bok, men tappar intresset när jag greppat stilen och innehållet i berättelsen. Och eftersom De imperfekta inte är en roman, utan mer som noveller staplade på varandra, så hoppas jag verkligen att jag ska få några överraskningar som håller läsintresset vid liv.

De imperfekta!

Hjälper biblioteket att flytta

Jag tänkte hjälpa Stadsbiblioteket i Borås att flytta i sommar.

Hur då?

Jo, genom att låna, låna och låna massor med böcker på de gamla lokalerna innan midsommar och lämna tillbaka dem på de nyrenoverade lokalerna den 4 september.

Det är ett alldeles unikt tillfälle att låna sådant som jag har varit nyfiken på länge, men som jag aldrig kommit mig för att… Jag har redan varit en vända och lånat hem lite Mare Kandre böcker. Nu blev det lite Nobelpristagare och annat. Men den här gången tog jag verkligen bibliotekariens uppmaning på allvar, nämligen: ”Låna gärna sånt som är stort och tungt!”. Så jag lånade, förutom all skönlitteratur, även med mig lite konstböcker. (Så många jag orkade bära.) Jag har ju hela sommaren på mig…

Och nu har jag en ny bokhög i trappan…

Ny hög i trappan - från Hillfon till Bernhard.

Hur mår romanen?

Walden är väl ingen roman. Så jag tänker inte fråga hur den mår när jag läser.

Hur romanen mår – den frågan ställs däremot i senaste numret av 10tal som jag köpte igår på Göteborgs central innan jag tog bussen hem. Jag bläddrade lite, läste Madeleine Grives ledare, som också kan läsas här, och funderade på romanen som berättarsätt, det icke-visuella. För Grive är inne på något som jag själv bloggat om flera gånger på Bokcirklar.se, nämligen att den rörliga bildens intåg gör något med vårt sätt att förhålla oss till berättande, om det är så att det är de som berättar med rörliga bilder som är vår tids bästa berättare? Läs ett av mina inlägg om det här.

Madeleine Grive kallar de högkvalitativa TV-serierna, som The Wire och Mad Men, för ”teveromaner” och frågar sig om det är ett ytterligare tecken på romanens marginalisering, tillsammans med bästsäljerism, tillgänglighetsproblem och läsarbrist.

Jag funderar istället på vad som gjort att vi bestämt att romanen ska vara ett så fantastiskt mycket bättre sätt att berätta historier på än något annat?

Romanen som berättarförmedlare inte är så gammal, att det bara är några hundra år den funnits och kräver att människor ska vara läskunniga och ha tillgång till bibliotek eller möjlighet att köpa sina egna böcker. Det muntliga berättandet av historier är ju det som fortfarande gäller i stora delar av världen. Och nu kommer berättandet med rörliga bilder – det första min äldsta son Svante gjorde när han fick sitt nya Nintendo DS var att göra en animerad film.

Madeleine Grive avslutar sin ledare med att säga att romanen mår ganska bra. Jag hoppas verkligen det.

Men jag blir mer och mer osäker.

Vänskapslånar Walden

Nu har jag bestämt mig vad jag ska läsa, nu när jag har läst ut Korparna. Jag ska nämligen göra något som de flesta gör ibland – läsa bok på rekommendation.
För i fredags var jag nere i backen hos goda vänner, som sa att: ”den här måste du läsa” och tryckte ett exemplar av Henry David Thoreaus Walden i min hand.

Walden är en berättelse som är över 150 år gammal, skriven av en ung man som bestämmer sig för att pröva att leva ett enkelt liv, utanför samhället. Han gör det och sedan skriver han en bok om det, simpelt uttryckt. Boken innehåller civilisationskritik, konsumtionskritik, mytologi och filosofi blandat med naturupplevelser. 

Det är fantastiskt att ha vänner att låna böcker av. Ofta har vi ju inte exakt samma smak, har inte samma referensramar, så det kan bli något som man själv kanske inte skulle ha valt, eller lagt märke till. Desto bättre, säger jag, som alltid vill lära mig nya saker, som inte vill fastna, som vill utvecklas. Och hur ska jag kunna göra det om det alltid är jag som väljer?  Nej, ibland måste jag få en bok tryckt i min hand med uppmaningen: läs den här!

Jag tror att Walden kommer att bli en annorlunda läsupplevelse. Det är ju ingen regelrätt roman, utan snarare reflektioner. Men språket ska vara fantastiskt, och så hoppas jag att jag ska få lära mig något. Jag tror också att det är en bok som det kommer att ta tid att läsa; att det är en bok som jag kommer att ha liggandes på nattduksbordet ett tag, läsa något kapitel då och då, men att jag måste läsa andra romaner samtidigt som motvikt. (Eller kanske Vogue Collection Fall/Winter 2012?)

Vi får väl se.

Thoreau 1817-1862. Dsquared 2011.